Annica Jönsson stortrivs som busschaufför. Nu slår hon ett slag för att fler kvinnor ska välja samma väg. I bakgrunden syns Navdar Haj Yusuf, Nobina.
– Jag älskar att köra alla fordon. Det spelar ingen roll vilket, bara det har ratt eller styre – och en motor förstås, säger Annica Jönsson och rättar till sin gröna Nobinaslips.
Hon rör sig hemtamt bland bussarna som står uppställda på Nobinas stora parkering i Spelhagen. Det har bara gått sex månader sedan hon bestämde sig för att sadla om och bli busschaufför. Redan nu trivs hon som fisken i vattnet.
Trots kärleken till motorer och fordon var vägen dit inte spikrak. Tidigare drev Annica Jönsson en liten butik. Men när pandemin gjorde att omsättningen sjönk blev hon arbetslös.
I det läget såg hon att arbetsförmedlingen skulle ordna en informationsträff om bussföraryrket.
Det var där hon träffade Ulrica Wirvén för första gången. De två kvinnorna blev kompisar och lovade varandra att bli busschaufförer. De sökte en sex månader lång arbetsmarknadsutbildning – båda kom in.
– Precis som Annica tycker jag om att köra alla sorters fordon. Jag var körskollärare tidigare. Kanske återvänder jag dit i framtiden, då kommer jag ju kunna utbilda elever i tunga fordon, säger Ulrica Wirvén.
Det är ganska ovanligt att göra ett karriärbyte när man är 55+. Men trots att Ulrica Wirvén är 55 år och Annica Jönsson hunnit fylla 59, gör deras ålder dem inte till några främmande fåglar när det kommer till bussföraryrket.
– Medelåldern på dem som går våra utbildningar är ganska hög. Vi har faktiskt haft en person som var i 65-årsåldern när han gick utbildningen, berättar Karin Bjuggren på Kunskapscompaniet, som på uppdrag av arbetsförmedlingen driver utbildningen till busschaufför.
Men Ulrica och Annica är ovanliga i branschen på ett annat sätt. Yrket som busschaufför är mycket mansdominerat. Även om Nobina arbetar aktivt för att få in fler kvinnor i yrket, är ungefär 90 procent av busschaufförerna män, berättar Karin Bjugggren.
Det borde det bli ändring på, tycker borde Annica och Ulrica.
– Jag stortrivs här. Även om det är många män i fikarummet, så är det en väldigt trevlig jargong. Häromdagen fick jag hjälp av en kille att knyta slipsen. Man vill ju se fin ut, säger Annica Jönsson.
Visst är det roligt att köra buss. Men det är också roligt att träffa alla resenärer, säger Ulrica Wirvén, Annica Jönsson och Karin Bjuggren.
Dessutom kanske det skulle bli tryggare på vägarna om fler kvinnor sitter bakom ratten. I olycksstatistiken är nämligen männen överrepresenterade, berättar de.
– Jag tror att det hänger ihop med att kvinnor är mer prestigelösa. Är en kvinna osäker tar hon det lugnt. En man kanske chansar mer och tänker att "det här klarar jag".
Förutom att det är roligt att köra tunga fordon finns det ytterligare en sak som tjusar med bussföraryrket, tycker Annica och Ulrica. Och det är resenärerna, eller "juvelerna", som en del busschaufförer väljer att kalla dem.
– Många av de som har jobbat länge här och slutat, säger att de saknar att sitta bakom ratten. De saknar de vänliga hälsningarna och samtalen. De glömmer aldrig sina "juveler", säger Ulrica Wirvén.
Av de 23 elever som i vintras började på utbildningen till busschaufför klarade sig samtliga, berättar Ulrica Wirvén, Annica Jönsson och Karin Bjuggren.
När Annica och Ulrica började utbildningen till busschaufför antogs totalt 23 elever. Samtliga klarade av utbildningen och kan nu sätta sig i förarsätet.
– Jag hade det lite tufft med teorin eftersom jag har dyslexi. Men jag fick bra med hjälp under utbildningen och det är jag väldigt tacksam för, säger Annica Jönsson.