- När allt går fel har jag fest, säger Puck, spelad av Kenneth Bodin, och dansar gäckande in i den mörkbrungröna kulissen, hårt greppandes sin vinpava.
Den som känner sin Shakespeare vet att det också blir ganska festligt för den okynniga naturalven Puck, en av teaterhistoriens kanske mest cementerade rollfigurer. När Theseus, hertigen av Aten, och amasondrottnningen Hippolyta ska gifta sig banar det väg för tre förvirrade parallellhistorier som sakta vävs in i varandra. Centraltemat är kärlek, både ouppnådd och införlivad sådan. I förgrunden står Lysander, Hermia, Demetrius och Helena - två kärlekspar som gäckas av den svartsjuke älvkungen Oberon. Med hjälp av en magisk örtsaft, läs kärleksdryck, försätter han strax människorna i en högst kärleksförvirrad tillvaro.
En midsommarnattsdröm kräver ganska mycket av sin publik, åtminstone i den klassiska tappning som Nyköping Stads Teater valt att placera den i. Texten framförs rytmiserad, stundtals i vers, med ett uttryck som förmodligen känns främmande för den orutinerade teaterbesökaren. Det är ett djärvt ställningstagande, ett som också faller i god jord. Trots en inledande hostfest på den främre bänkraden, bångstyrig ljudteknik och sedvanliga premiärnerver så lyckas ensemblen skjuta liv i en text som lika gärna skulle kunna falla platt. Texten är ofrånkomligt vacker, men det räcker inte - den måste kunna framföras också. Och det lyckas man med här. Både röstteknik och känsla sitter, åtminstone för det mesta. Pauseringar och emfas hamnar på de rätta ställena och det är ytterst sällan som skådespelarna snubblar över orden.
Det ska nämnas att Pelle Forsmarks och Kristian Elmeskogs humoristiska roller blir väsentliga i sammanhanget för att bära upp det annars dramatiskt lidelsefulla manuset. Hur vackert och väl framfört det än må vara. Deras tolkningar av Flöjt och Botten erbjuder en comic relief - i ordets rätta bemärkelse - som både fungerar och behövs.
Det finns stunder där produktionen haltar och behöver bli bättre. Känslolägen och temperament tenderar att bli lite statiska i vissa partier och ibland haltar artikuleringen. Stundtals sätter även återhållsamheten krokben för passionen. Det blir lite ojämnt helt enkelt. Några av skådespelarna tycks förväxla intensitet och passion med att prata fort, vilket i dessa stunder bryter föreställningens annars klanderfria replikskiften.
Annars finns inget att anmärka på. Det här var bra.