Brandkärrspoddaren växte upp som nomadflicka

– Det fanns inga drömmar som nomadflicka. Det handlade om att se till att djuren klarade sig och göra de vuxna nöjda, säger Jamila Hassan.

Två kökslådor och några knoppar fattas i köket på hyreslägenheten på Brandkärrsvägen. Familjens katt kryper upp i soffan bredvid Jamila, den sträcker på sig och lägger sig tillrätta som en boll. En grannpojke sticker in huvudet i köket och byter några ord. Sedan lägger hon handen vid kattens öra och kliar lite.

– Det är svårt att få ihop ekonomin som ensamstående mamma med fyra barn, säger hon.

Hon tittar runt i det kala slitna köket och visar sedan runt i den sparsamt möblerade lägenheten. 

Jamila jobbar som elevassistent på Brandkärrsskolan och på fritiden driver hon Brandkärrspodden, tillsammans med vännen Adni Sudi och tidigare SN-journalisten Annika Clemens. 

Podden är ett försök att minska smittspridningen och begränsa sidoskadorna i samhället i pandemins spår. Den är både på svenska och somaliska. Avsnitten har olika teman, efter diskussioner inom gruppen och det senaste handlar om hur ramadan kan firas i pandemin. Smittskyddsläkare Signar Mäkitalo svarar och är frekvent återkommande i podden. Även Arbetsförmedlingen har deltagit i tidigare avsnitt med jobbtips till ungdomar och en lärare på Nyköpings gymnasium har tipsat om distansstudier.

– Vi vill förändra och få folk att lyssna. När man märker att något är fel måste det finnas någon som rättar till det, säger Jamila Hassan.

Efter pandemin är ambitionen att fortsätta podda om andra viktiga samhällsfrågor.

År 1980 genomfördes den första lottodragningen i Sverige. Saab och Volvo protesterar mot miljökrav om blyfri bensin och en ny läroplan antas i Sverige. I centrala Somalia fanns varken spel, bilar eller en läroplan, för nomaderna. Bara törst, torka och hyenor.

Jamila är då tio år gammal och nomadflicka. Hemmets väggar består av tältdukar som kameler flyttat runt otaliga gånger, när torkan blivit för svår. Sandmarken är en säng och täcket ett tunt tyg. Dramatiska sagor om savanndjur, från de äldre, håller tröttheten stången innan hon somnar uttröttad av dagens arbete. Mjölka, vakta boskap och vandra. Jamila får kämpa för att komma ihåg vad de åt för mat.

– Jag vet att vi åt en slags pannkaka till frukost och frukt under regnperioden, men mest kommer jag ihåg att vi drack mjölk. Komjölk, get mjölk och kamelmjölk. Kamelmjölk är väldigt gott, säger hon.

Kvinnor i 30-årsåldern hade ofta barnbarn och många dog innan 50-årsåldern bland nomaderna, förklarar hon. Mormors famn och handen som stryker fingrarna genom håret är en av få positiva minnen från uppväxtåren. Föräldrar var militärer och de såg hon nästan aldrig. 

Först som trettonåring gick hon i skola för första gången i huvudstaden Mogadishu och som artonåring rymde hon bort från ett liv iklädd burka i Saudiarabien mot Sverige. Hennes mamma hade skickat henne dit för att komma bort ifrån oroligheterna när inbördes drog allt närmare. Efter en lång resa genom Europa kom hon till Ystad som ung.

– Det var första gången i mitt liv som jag sov under ett täcke. Vi hade problem med påslakanet och fick hjälp, säger hon och ler roat åt minnet. 

Vad drömmer du om efter att pandemin klingat av?

– Jag vill åka och besöka mina föräldrar. Senast jag såg dem, för tre år sedan, hade jag inte sett dem på 28 år.