Bertil Gogman har öppnat sitt garage, intill parhuset på Arnö i Nyköping, och rullar ut sin mörkblå Monarc med åtta växlar, bockstyre och smala däck.
Cykeln köpte han ny i början av 1950-talet, via cykelklubben Danion, som han tränade och tävlade med.
– Cykeln var en kär ägodel. Jag var med i bland annat Yngaren runt, men var väl ingen stjärna.
Men Bertil sålde cykeln för 300 kronor när han efter några år lämnade Nyköpingstrakten för ett långt yrkesliv till sjöss.
– Jag tänkte på cykeln ibland, jag har många fina minnen förknippade med den. Men jag kom knappt ihåg till vem jag sålt den.
1962 flyttade Bertil tillbaka till Nyköping, tillsammans med hustru och nyfödd son. Det dröjde många år, men så plötsligt fick Bertil år 2010 veta att cykeln fortfarande fanns kvar i sta´n.
– Jag var och handlade mat när en man med grov röst kallade på mig. Trots att vi inte setts på decennier så kände jag genast igen min gamle träningskamrat Arne från BK Atlas. Han berättade att cykeln hängde hemma på hans vägg, på Gruvvägen!
Kamraten uppmanade och fick Bertil att börja träna med BK Atlas igen. Och på föreningens julfest 2011 fick Bertil – efter 55 år – tillbaka sin cykel.
– Jag tog med den hem. Det är en gammal klenod. Och cykeln fick mig att börja fundera mer på vad jag gjorde under 1950-talet.
Bertil mindes särskilt en fin sommarsöndag då han cyklade till ett par vänner, ett syskonpar, som bodde på landet några mil från Nyköping och bjöd på kaffe.
– Vi höll kontakt under flera år. Vi hälsade på varandra, var ute och dansade tillsammans...
Sommaren 1957, när Bertil tjänstgjorde i Kustbevakningen, fick han möjlighet att disponera patrullbåten, ankrad vid Sandhamn, och kunde bjuda ombord en av vännerna på middag. Därefter upphörde all kontakt.
– Jag kunde ju åtminstone ha skrivit ett vykort, förebrår sig Bertil.
När han fick tillbaka cykeln började han tänka på sin ungdoms vänner. Han bad sin son och sonhustru om hjälp att spåra upp syskonen. De lyckades. Bertil fick telefonnumret till ett av syskonen.
– Telefonnumret låg på mitt skrivbord under en månad. Ska jag ringa eller inte ringa? tänkte jag. Men jag kunde inte riva eller slänga lappen.
I mars 2013 tog Bertil mod till sig. Och det ångrar han inte en sekund. Veckan efter telefonsamtalet damp ett handskrivet brev ner i hans brevlåda. Bertil besvarade det genom att skicka sin levnadsberättelse, nedskriven via skrivmaskin. I dag har han mejl- och telefonkontakt med en av vännerna, som bor i USA.
– Vi pratar mest gamla minnen. Men också om hur våra liv blev och om hur vi lever i dag, säger Bertil.