Björn Eriksson och Niklas Ström vid den gamla trotjänaren "Grålle".
– Jag är pensionär och en gammal bondpojke, säger Björn Eriksson.
Så här i skördetider behöver Björn Eriksson se till att årets skörd tas om hand, precis som alla andra bönder.
Han har sått ett tunnland svarthavre vid Stendörrens naturreservat som nu behöver tröskas. Tunnland är den yta som en tunna säd räcker till och motsvarar på ett ungefär en fotbollsplan i storlek. Svarthavre i sin tur har svarta korn och har gjort sig känd som extra tålig mot torka.
Björn Erikssons tröskverk är från 1950-talet och platsar perfekt i vilken Pettson och Findus-barnbok som helst.
Här finns inga avancerade elektriska hydrauliska system utan istället imponerande mekanik som skiljer agnarna från havre.
Björn Eriksson fascineras av äldre tekniker och vill att lantbrukets historia inte ska falla i glömska. Traktorn som driver tröskverket är en historia i sig. Det är en gammal "Grålle"-traktor som Björn Eriksson ansluter till tröskverket. Alla nyfikna är dessutom välkomna att titta på.
– Jag är rädd för att hantverket ska försvinna när vi försvinner, säger han.
Björn Eriksson hoppas ändå att den yngre generationen ska plocka upp tekniken och föra den vidare.
Om tröskmaskinen är klurigt konstruerad är den maskin som slog säden tidigare i sommar minst lika fängslande, en självbindare.
Niklas Ström hämtar en kärve från kraken som sedan ska tröskas på gammalt vis.
Självbindare – eller skördebindare direktöversatt från engelska – är också en avancerad maskin med tanke på dess ålder. Det var handarbete som gällde innan industrialiseringen och maskinen uppfanns på 1800-talet. Drängar och pigor slog då säden med en lie, som samlades ihop och bands till kärvar.
Allt detta mekaniserades i princip bort med självbindaren.
Självbindaren har ett stort vattenkraftsliknande hjul med vingar som roterar bredvid traktorn. Vingarna fäller ner säden mot knivar som kapar grödorna, buntar sedan ihop dem och binder ett snöre runt dem. Sedan kastas kärvar ut på åkern. Tidiga självbindare kunde dras fram kopplade till hästar eller oxar dessutom.
Det enda handarbete som krävs är att samla ihop kärvarna för torkning.
Krakar med kärvar av svarthavre som får torka i sensommarsolen.
– De hängs upp på krakar och det tar ungefär 14 dagar att torka vid bra väder, säger Björn Eriksson som nästan blir förnärmad av frågan "Är "Grålle"-traktorn trött och svårstartad?". Den är nämligen väldigt pigg och kickar igång hur lätt som helst.