Diana berättar att hon inte vill gå tillbaka som röntgensjuksköterska. "Jag vill inte utmana ödet" säger hon och syftar på miljön med läkemedel som det innebär.
– Då fick jag dödsångest och frågade mig själv vad jag håller jag på med. Inte ens dödens väntrum hindrade mig.
Diana Engvall drogs in i missbruket tidigt. Redan som nyfödd hade hon abstinensbesvär från mammans svåra missbruk. Hon blev sedan fosterhemsplacerad i ett hem på Tyresö där hon trivdes bra.
Men socialen meddelade med jämna mellanrum att en placering till den biologiska mamman, som hon aldrig träffat, var aktuell så snart mamman blev frisk. Det gjorde henne orolig inombords.
Diana Engwall ville så gärna stanna i fosterhemmet. När sedan mobbning blev en del av hennes vardag så höll hon det för sig själv – för att inte göra socialtjänsten orolig.
På högstadiet kom hon i kontakt med droger via fel umgänge.
– Beroende är en kronisk sjukdom så min kropp kickade igång direkt och jag blev fast.
Problemen blev värre och värre när allt krackelerade 2016. Diana Engvall jobbade som röntgensjuksköterska och var tvåbarnsmamma. Utåt sett hade hon det bra men samtidigt var hon aktiv i ett missbruk och mådde jättedåligt. Hon beskriver det som ett dubbelliv.
– Jag försökte bara hålla ihop livet på något sätt.
Hur gör man det?
– Det är slitsamt. Det går till en viss gräns. Till slut fungerar det inte och då rämnar ju allt. Till en början var det en stor skam att erkänna att man är fast i ett missbruk.
Huvuddrogen var alltid amfetamin, någon som hon självmedicinerade med mot sin adhd. Heroin fanns också med i bilden, men hon försökte att inte låta det ta över.
Hon började gå en behandling och fick en verksamhetslägenhet när hon fick två återfall. Kommunen ville skicka henne till en annan ort, men hon ville stanna i Nyköping på grund av barnen. Då blev gatan enda alternativet.
Hon förlorade vårdnaden om barnen 2018, två år efter att hon blev hemlös. Diana Engvall förstår beslutet idag men där och då var det hårt.
Blommenhof Hotell och Psykoterapeutisk samtalsmottagning i Nyköping har instiftat ett årligt stipendium för att uppmärksamma människor som på ett annorlunda sätt arbetar för att främja psykisk hälsa i Nyköping. Diana Engvall är vinnare.
– Det var ett jättenederlag. Är man mamma så är man mamma. Nu hade jag inget att kämpa för längre. Mitt missbruk gick bara neråt. Jag blev mer gränslös och sket i allt. Jag dundrade på i 100 procent ända in i kaklet.
Hon bodde i trapphus, på vindar och i skyddsrum. Favoritplatsen var ett gammalt soprum som hade både hade el och vatten.
Hon beskriver det som extra utsatt att vara kvinna ute på gatan.
– Som tjej kan du nästan inte vara själv, du behöver någon mer. Jag blev ganska aggressiv för att freda mig.
Hamnade du i någon farlig situation?
– O, ja. Nästan hela tiden. Det är en lek med livet nästan varje dag. Vi var i en lägenhet med en massa människor. En hade en skuld till någon annan och det dök upp en pistol. Det var sådana miljöer. De jag var med hade ett högt våldskapital. Jag blev misshandlad, baktalad, manipulerad – behandlad som en dörrmatta. Man blir ganska kylig som människa. Hatisk och mörk. Det måste man vara för att klara sig.
Diana håller sig borta från all typ av alkohol och har en enorm respekt för sin beroendesjukdom.
Var droger motorn i konflikterna?
– Så var det. Det var anledningen till att man begick brott själv. Min inkomst var att begå brott för att kunna ha råd med mitt missbruk.
Kriminaliteten bestod exempelvis av förrådsinbrott där hon hittade smycken, telefoner och datorer som kunde bytas mot knark. Diana Engvall beskriver också att hon ibland var en del av något större, men hon vill inte gå in på några detaljer.
För att inte frysa ihjäl var hon tvungen att få i sig drogerna. Hade hon ingenstans att sova, så var hon tvungen att fortsatta vara ute och vandra.
– Hade jag stannat för att sova så hade jag frusit ihjäl. Du går på en överlevnadsinstinkt hela tiden.
Hon levde i en konstant stress över var hon skulle sova och för att inte bli tagen av polisen. Ibland kunde det ta en vecka innan hon fick i sig mat. Hon var tvungen att snatta i butiker för att få tag på något, vilket hon hatade.
"Jag blev en ganska aggressiv för att freda mig" säger Diana Engvall om sitt liv i missbruk på Nyköpings gator.
Vändningen kom när hon satt i fängelse. Hon säger att hon upplevde gud och att hon blev förlåten för all skit som skett. Hon frågade om det fanns en andra chans och det fanns det.
– Jag fick jättestarka gudsmöten. Jag hade min jesustid om kvällarna.
Men efter fängelsevistelsen väntade verkligheten igen och hon levde ytterligare ett år på gatan. Det rullade på tills dess att hon använde riktigt dåligt knark som försatte henne i en akutsäng på sjukhuset med antibiotika i dropp.
– Blodförgiftning, blodproppar i lungorna och infektion på hjärtklaffarna. Jag var dödssjuk.
Trots detta kom insikten att hon faktiskt hade lite av den dåliga drogen kvar i jackfickan, så hon tog den igen. Det blev början på ett nytt liv.
Fotot på Diana Engvall är taget i samband med ett gripande när hon är fast i missbruk och kriminalitet.
– Då fick jag dödsångest och frågade mig själv vad jag håller jag på med. Jag bad en bön: 'Snälla gud – låt mig inte dö'. Det visar hur sjuk man är i ett missbruk. Inte ens dödens väntrum hindrade mig.
Diana Engvall insåg att en vändning krävdes med andra livsval. Nu var skillnaden att hon hade gud i sitt liv. Hon åkte in på ett akutboende. Nu har det gått fyra år sedan dess.
Idag arbetar Diana Engvall som barn- och ungdomsledare vid Hjortensbergskyrkan samtidigt som hon studerar till diakon. Hon har kontakt med ena dottern och bor tillsammans med sin partner utanför Nyköping.
Hon tror att missbruk och ett liv på gatan endast kan lösas genom att man går till roten till problemet.
– Alkohol och droger är ett svar på att överleva känslomässigt. När man petar i sig saker så försvinner känslan av att du är värdelös och äcklig. Då är det klart att man fortsätter.
Nu har hon tilldelats ett stipendium för sin förmåga att stå på de svagas sida och använda sina erfarenheter till någonting gott. Hon vill hjälpa andra genom sitt arbete i kyrkan.
– Visa på ett hopp, det är det jag vill göra.
Diana Engvall tog sig ur hemlösheten med hjälp av sin tro.
Diana och psykologen Håkan Lindholm Doveson på Psykoterapeutisk samtalsmottagning i Nyköping visar upp stipendiet som tilldelats Diana.