– Efter det har vi bara fått bra bemötande, säger Monika Lind, som i dag tillsammans med många andra föräldrar till barn med Downs syndrom är glad att dagen uppmärksammas.
Den där dagen på förlossningen är nu långt borta. Liam är i dag en tioåring som många andra, glad ibland, envis för det mesta, och helt övertygad om att han är en toppenkille.
– Och det tänker inte jag ta ur honom, säger Monika.
[fakta nr="4"]
Redan under graviditeten tänkte hon att det kunde bli ett barn med Downs och läste lite om det. Hon var över 40 år, men hade avböjt det fostervattensprov som erbjuds alla blivande mammor i den åldern. Ändå blev hon orolig när avvikelsen väl var konkret. Många frågor dök upp, liksom funderingar om hur hon skulle klara situationen.
– Men jag såg det direkt. Det är mycket fördomar om personer med Downs som lever kvar. "De är så glada och musikaliska." Men de är personligheter som alla. Vi är fyra familjer i Nyköping med lika gamla söner som lärde känna varandra på habiliteringen, de är helt olika varandra.
Det är stor skillnad hur man ser på personer med Downs syndrom i dag jämfört med för 20 år sedan, anser hon.
Glada Hudik-teatern, Ica-reklamen och I en annan del av Köping gör att det inte blir konstigt att vara annorlunda.
– Liam har verkligen fått mig att tänka i andra banor. Han lär mig otroligt mycket, att kommunicera på ett annat sätt.
Monika Lind berättar att Liam inte gör någonting frivilligt som han tycker är tråkigt, så det gäller att pusha och locka. Hon använder ett bildschema för att visa vad de ska göra.
– Han älskar skolan! Han går på Långsätter och de är många pedagoger och en liten klass. Undervisningen anpassas efter alla personligheter. Egentligen borde alla barn få gå i särskola.
Något som gjort stor skillnad för Monika, som har ensamt ansvar för Liam, är när hon fick rätt till personlig assistent för sin pojke. Något som inte alls är självklart, snarare ovanligt och ständigt omprövat.
– I somras kunde vi åka och bada, det hade jag inte kunnat göra själv med honom. Vi kan gå på bio, åka på utflykter. Jag fick livet tillbaka.
För Liam är impulsiv, ljudkänslig och, som Monika säger, en kastare.
– Han är nog inne på sin femtonde Ipad nu. Han slänger iväg den när han blir arg. Men nu har vi en som ska tåla allt, sand, vatten, stötar.
Framtiden vet hon lika lite om som alla andra. Hon tänker sig att Liam flyttat till eget boende, kanske i kollektiv med kompisarna, när han är i 20-årsåldern. Föräldrarna kan turas om att hjälpa dem, alla känner varandra väl vid det här laget.
Jobb finns i flera mataffärer i stan, kanske kan han göra något sådant.
– Det är olika hur alla utvecklas. Nu försöker vi bara ge alla förutsättningar. Men man får tjata sig till all hjälp, säger Monika Lind.
Något hon inte behövde tjata om var att få hänga upp olikfärgade sockor på arbetsplatsen Nyköpingshem. Kampanjen, som pågår över hela landet just i dag, är till för att få fler att respektera och stå upp för olikheter. För fortfarande utestängs och diskrimineras individer och grupper, konstaterar Svenska Downföreningen.