Va? Frank Sinatra? Guldrösten. Charmören. Men scenen är ännu tom. Så det är ur högtalarna som Willow Weep For Me strömmar ut i fullsatt salong (och rätt fullt också på balkongen).
Kanske vill Magnus Carlson vara en Frank Sinatra för vår tid med stor ljusshow. Det säger han inte, men skönt utan onödigt mellansnack. Publiken kan ju hans låtar. De låter som på skiva. Spontana inpass från publiken kommer det som han fångar upp. Annars LYSSNAR publiken och sparar ovationer till efter de tre extranumren.
Mest ljus i musiken på Magnus Carlsson, men aldrig bokstavligen någon vass spotlight. De andra gör fina men korta solon. Stråkarna lägger snygg klangmatta. Det är draget i hans röst, det magnetiska, som är det bästa, speciellt i power-sångerna mot slutet.
Ibland mullrar och marscherar kompet, och då är texten omöjlig att höra, och ljudet vill spricka från slagverket. Ibland gungar en stilla tryckare fram. Tid för minnen tillsammans.
Någon gång retar jag mig på banala ackordföljder eller på att låtar som är lika. Men klangen varieras, ibland åt country-hållet av olika gitarrer. Do You Still Love Me, sjunger han, och stråkarna låter som Eleanor Rigby. Ett par gånger visslar han, slängigt, lite som Sinatra i Songs For Swinging Lovers.
Men nu är vi femtio år senare. Magnus Carlsson vill också ge medmänsklighet och omtanke. Leta fram lycka men går från solsken till regn. Jag älskar dig som du är, lovar han liksom Lovers Never Say Goodbye. Men kyssarna är slut och bara drömmar finns kvar. Vårt behov av tröst är omättligt. Även en lördag år 2016.