Bondeparet Maria Ekstrand och Anders Eriksson klappar på en svartbrokig kvigkalv som står i en av fållorna utanför ladugården. Kalven är blank i pälsen och ser nyfiken ut. Hon har nummer 3494 i en lapp i örat och var en stjärna redan i fosterstadiet. Hennes föräldrar är matchade med varandra för att ge de allra bästa förutsättningar från start. Planen är att hon så småningom ska bidra med större volymer, fetare och mer proteinrik mjölk än mjölken som mamma Risa levererar. Och förhoppningen är förstås att mini-Risa ska vara frisk och glad hela livet.
– Mitt mål är att varje ko ska ha det bra, säger Maria. Det är hon som styr i ladugården och har järnkoll på precis allt som rör djuren.
De 270 mjölkkorna tackar genom att toppa listan där ekologiska kobesättningar rankas utifrån mjölkproduktionen. Avkastningen per ko ligger på drygt 12 000 kilo ecm, ett standardiserat energivärde. Kjulsta levererar 11 300 kilo mjölk per ko och år till mejeriet, mellanskillnaden äter kalvarna upp.
Resultatet är en fjäder i hatten och ett kvitto på att strategierna fungerar. Bra foder, genomtänkta rutiner, avelsplanering och minutiös omsorg om varje ko är bärande hörnstenar i verksamheten.
– Ju mer vi lägger ner på djuren desto mer får vi tillbaka, säger Anders.
Det vore honom främmande att gruffa när Maria ringer ut veterinär på dyr jourtid då någon av korna får problem med en kalvning eller drabbas av något som ser ut att behöva akuta insatser. Den ordinarie veterinären kommer annars varje måndag för att se över besättningen och sätta in behandling där det behövs.
45-årige Anders Eriksson är tredje generationen bonde på Kjulsta. Han tog över gården i Stigtomta år 2010 efter att ha utbildat sig och arbetat som högskoleingenjör ett antal år. Maria är djurskyddsinspektör men jobbar sedan flera år hemma på gården på heltid. Heltid för paret betyder för övrigt knappast 40 timmarsvecka – men ingen av dem tycks ha några invändningar mot de långa dagarna. De prisar sina anställda som också är starkt bidragande till resultaten. Fyra av dem kommer från Litauen. De arbetar och reser hem i perioder. Så löper det på över året.
Donatas Martinaitis är en fena på att mjölka. Lugnt och metodiskt driver han fram korna till anläggningen där de mjölkas tre gånger per dag. Inom en femårsperiod räknar Anders med att investera i en mjölkrobot.
– Men vi har personal som fungerar bra och jag vill slita lite till på vår mjölkanläggning först, säger han.
Det är förstås också en ekonomisk fråga, att uppgradera med en robot kan kosta åtta miljoner kronor.
Det föds 25 kalvar i månaden på gården. Korna får semester från mjölkningen två månader innan de ska kalva. De har en egen lösdrift och övervakas med hjälp av en transponder i halsringen. Den skickar signaler när det är dags att flytta kon till en kalvningsbox och kan också indikera om något är fel och kossan behöver extra tillsyn.
Bara kvigorna blir kvar, tjurkalvarna säljs och föds upp på en granngård. Med dagens teknik är det möjligt att välja kön på den blivande kalven genom att inseminera könssorterad sperma. Insemineringen gör också att det går att styra kalvningarna till ett jämnt flöde över året.
Djurens mat odlas utan konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Anders sammanfattar kretsloppet på ekogården:
– En ko äter 60 kilo foder och levererar 30-40 kilo mjölk och 40 kilo skit på en dag.