I dag har Emma-Linnéa Hagfalk en bra relation till mat och till sin kropp. Hon beklagar att vuxna i skolan la ansvaret för den övervikt hon hade som barn på henne själv och gav henne skuldkänslor.
I dag är hon 24 år, gift, gravid och tar sin kandidatexamen i psykologi i januari. Hon ser fram emot att som färdigutbildad beteendevetare så småningom jobba med att stötta och stärka barn och unga, antingen som kurator eller inom polisen.
I skolåldern hade Nyköpingstjejen Emma-Linnéa Hagfalk behövt ha fler vuxna i sin ringhörna.
– I efterhand har jag insett hur mycket mina föräldrar, framför allt mamma, alltid uppmuntrat mig och min bror att röra oss, äta bra och leva ett aktivt liv. Hon var aldrig utpekande. Men medan min bror var normalviktig blev jag stor, och i dag vet jag att så olika kan det vara trots att man lever på precis samma sätt.
För det behöver inte handla om mat och motion, dålig karaktär eller slöhet. Faktum är att det rätt sällan gör det.
– Vissa av oss kämpar mot en genetik som gör att vi har otroligt lätt för att gå upp – och ner– i vikt. För mig har det varit så ända sedan jag var fyra-fem år. Och mamma har haft det likadant. Hon kämpade mot vikten hela sin uppväxt, det var därför hon jobbade så hårt med att hjälpa mig till en hälsosam livsstil.
Hon har tidiga minnen, redan från första klass, hur vuxna i skolan gav henne skuldkänslor och fick henne att känna sig annorlunda.
– Vi hade en skolsköterska som var särbehandlande. Jag fick lov att skriva matdagbok och gå och väga mig hos honom varje vecka. När han såg att jag skrivit "fika" två gånger samma vecka sa han: "Men det förstår du väl att du som är tjock inte kan hålla på med."
Och att behöva gå ifrån klassen för att väga sig – och höra fnissandet bakom ryggen – var tufft. Hon blev ofta retad för att hon var stor.
– Min fördel var ju att jag var så vältränad, spelade handboll och rörde mig massor, och orkade minst lika mycket som alla andra. Till skillnad från klasskompisarna fick jag aldrig Skogaholmslimpa och O´boy hemma. Men de var smala och jag tjock.
Själv hade hon inte reflekterat att hon såg annorlunda ut än sina kamrater förrän vuxna påpekade det. Mattanten kastade knäckemackan om Emma-Linnéa hade brett smör på den hålig sidan. Det blev tydligt vad många tänkte om henne.
"Vissa av oss kämpar mot en genetik som gör att vi har otroligt lätt för att gå upp – och ner– i vikt. För mig har det varit så ända sedan jag var fyra-fem år."
– Jag tror inte de andra barnen heller hade tänkt tanken att vi såg olika ut förrän de hörde vuxna prata om vikt. Hos mig väcktes skuld- och skamkänslor. Vad gjorde jag för fel? För det måste ju vara nåt fel på mig, när jag inte åt mer än någon annan men ändå såg annorlunda ut. Och skolsköterskans budskap var tydligt: "Du är tjock, du gör nånting fel!" Det var aldrig tillräckligt när jag lyckats gå ner lite i vikt. Att gå och väga mig blev som ett straff för något dåligt jag inte visste att jag gjort.
Och detta, konstaterar Emma-Linnéa, skapade ett känslomässigt ätande som gjorde viktproblemen än värre och som både dämpade och förstärkte ångesten.
– Jag hade känslomässiga problem med en närstående som inte behandlade mig bra, det bidrog till att jag tröståt. Men när den konflikten löste sig i 18-årsåldern, och jag hade kille, flyttade hemifrån och ville börja ta hand om mig själv – då tog jag hjälp av en kurator.
– Mamma har varit en väldigt viktig person i mitt arbete med att förstå processerna som genetik och hormoner påverkar i min kropp, även om jag gömde mitt tröstätande även för henne. Med kuratorn fick jag full koll på det känslomässiga.
"Till skillnad från klasskompisarna fick jag aldrig Skogaholmslimpa och O´boy hemma. Men de var smala och jag tjock. Jag undrade vad jag gjorde för fel."
Sen kan hon fortfarande, när tillvaron är stressig, hitta sig själv i skafferiet.
– Nu kan jag fråga mig: "Varför står jag här?" och ta tag i saken. Genetik, hormoner, tröstätande och hjärnspöken – det är en livslång kamp, men det tillhör livet. Numera mår jag bra på insidan och har hittat en bra relation till både mat och min egen kropp.
Emma-Linnéa Hagfalk beklagar att så många sörmländska barn väger mer än de borde. Överlag är hon övertygad om att stillasittandet och alla lättillgängliga sötsaker har en stor roll i utvecklingen. Men oavsett:
– Övervikt är aldrig ett barns fel. Det finns en stor fara i att stigmatisera barn på det här viset, när det blir så tydligt att det är negativt att vara överviktig. Kunskapsbrist hos föräldrarna kan säkert vara ett bidragande problem även om det inte var det i mitt fall. Vi måste våga problematisera runt varje enskilt barn och lyfta frågan ett snäpp högre. Vad handlar detta om, egentligen?
– Alla är tyvärr inte engagerade i sina barn. Men viktfrågan är ditt ansvar som förälder, det är aldrig barnens.