Vårt kvartlånga samtal inleds med något av en kartläggning av mitt psyke.
Hur mår jag? Hur fungerar mina sociala relationer? Skadar jag någonsin mig själv? Har jag övervägt självmord? Ann-Kristin pratar lugnt, nickar när hon lyssnar, antecknar. Jag tänker, svarar sanningsenligt och förundras av hur avslappnat det är. I ärlighetens namn hade jag nog trott att jag skulle känna mig pressad och trängd, men att sitta ner och prata, bara om mig, är ju riktigt trevligt.
En del frågor är dock svårare att besvara än andra. Mina axlar höjs instinktivt och händerna vrider sig i knät när jag erkänner att jag faktiskt mår dåligt ibland. När det är mycket i skolan. På vintern. Hur känns det då? – Tja, jag får typ prestationsångest, blir stressad, känslig, arg och ledsen liksom. Att det går ut över mamma känns tyngst av allt att säga.
Egentligen kände jag ju väl till det här sedan innan, men när skickliga Ann-Kristin efter bara några minuters utfrågning träffar mina smärtpunkter öppnar hon mina ögon för problem jag tidigare blundat för.
Först när kvarten är över får jag dock det mest chockerande budskapet – det går att sätta en trolig diagnos: recidiverande depression lindrig episod (lindrig, återkommande depression). Till en början är jag chockad, sedan inser jag det sorgliga att den psykiska ohälsan bland unga antagligen är ännu större än förväntat – för jag mår ju inte sämre än någon annan!
Jag lämnar vårt möte med några gamla problem som blivit avdammade, en rad komplicerade ord för att förklara dem, tips på hur jag ska avhjälpa dem och stor beslutsamhet att göra det, men också med den tragiska teorin att psykisk ohälsa är normaliserat i min generation.