Anastasia Burnukina flydde kriget i Ukraina med sina två barn, 9-åriga Sonya och 16-åriga Victoria och familjens katt Mars.
För bara tre veckor sedan levde de ett vanligt liv i den ukrainska huvudstaden Kiev. Mamma Anastasia Burnukina var projektledare för en välgörenhetsorganisation och döttrarna 16-åriga Victoria Burnukina och 9-åriga Sonya Burnukina gick i skola.
– Allt var bra före den 24 februari, säger Anastasia Burnukina och syftar på den ryska invasionen av Ukraina.
Sedan drygt två veckor befinner de sig hos barnens mormor på landsbygden utanför Nyköping. Förra veckan ansökte familjen om tillfälligt uppehållstillstånd.
– Vi måste börja någonstans, säger Anastasia Burnukina och berättar att hon nu vill lära sig svenska och hitta ett jobb så att hon och familjen kan starta om sitt liv, denna gång i Sverige.
Hon vill också gärna hjälpa andra nyanlända ukrainare i Sverige med information, kontakter och tolkning. Under den kommande veckan börjar döttrarna skolan i Nyköping, där de kommer att få undervisning på ryska och ukrainska.
– De är lite oroliga och nervösa. Det är svårt med ett nytt språk och de saknar sina vänner hemifrån.
Trots att hon känner stor tacksamhet över hjälpen hennes familj fått under flykten från Ukraina och i Sverige är saknaden efter hemlandet stor.
Barnen Sonya och Victoria Burnukina har varandra och sina favoritgosedjur.
– Ibland känns det hela som en mardröm. Jag är deprimerad och läser nyheterna konstant.
Men det är inte första gången de tvingats fly från sitt hem på grund av krig.
– År 2014 var vi tvungna att lämna Luhansk när den ryska armén ockuperade området, säger Anastasia Burnukina och berättar att hennes före detta man, barnens pappa, stannade kvar i Luhansk och att barnen besökt honom varje sommar sedan dess.
– Nu har vi inte haft någon kontakt alls på över tio dagar. Senast vi pratade sa han att han skulle gå med i den ukrainska armén.
Klockan var fem på morgonen den 24 februari när familjen vaknade upp till ljudet av explosioner och sirener. Med ens förstod de vad som var på gång.
– Ljudet var långt borta, men vi visste ju från tidigare hur det låter.
Familjen Burnukinas katt Mars tittar ut från den väska han flytte från Ukraina i.
Familjen packade sina väskor med viktiga dokument, enstaka klädesplagg och barnens favoritleksaker. Familjens katt Mars stoppade de ner i en väska där han fick bo under flyktens gång.
– Min katt är världens modigaste, skrattar Anastasia Burnukina.
Hon beskriver insikten om krigets realitet som att gå in i ett överlevnadsläge.
– Kroppen och hjärnan förstår ingenting. Du försöker bara ta dig själv och barnen till säkerhet.
Dagen efter Rysslands invasion sökte familjen skydd med sina vänner i tunnelbanan i Kiev.
– Det var fullt av människor. Det är inte normalt att sova på golvet på 2000-talet, säger Anastasia Burnukina om upplevelsen som till slut fick dem att lämna Kiev bakom sig.
Sonya Burnukina sover i tunnelbanan i Kiev.
Efter en natt under jord och ytterligare några nätter i tåg och hos bekanta i staden Lviv nådde familjen äntligen polska Warszawa. Där väntade Anastasias Burnukina mamma och styvfar och tillsammans tog de sig med bil till Sverige. Med jämna mellanrum brister rösten när hon beskriver känslorna efter att ha fått omfamna sin mamma i Polen.
– Det var otroligt sorgligt. Hon sa att det viktigaste är att vi är i liv.
Anastasia Burnukina känner skuld över att ha lyckats fly från kriget i Ukraina.
– Ibland känner jag att jag kunde ha gjort mera, men som mina vänner och syster säger, så måste jag rädda mina barn. Vi har tur som är i liv.
Sara Silvennoinen