Inte heller Svenska kyrkan går fri. Kyrksamheten är inte vad den en gång var när jättestora kyrkor fylldes varje söndag. Kvällstidningarna tipsar glatt om hur man kan begära utträde och spara på kyrkoskatten. De glömmer gärna att berätta om allt man faktiskt får för den summan.
Många väljer ändå att be om hjälp av kyrkan när livets viktigaste skeden ska markeras: dop, konfirmation, vigsel, begravning.
Musiken har också varit en av kyrkans stora uppgifter, så inte minst här i Nyköping.
Men i vår stad är det från och med i år bara en sammanslagen församling men verksamhet kvar i båda kyrkorna. Spännande ska det förstås bli att följa hur musiklivet kommer att bli och vad man kommer att ha råd med. Vi minns ju gärna en svunnen storhetstid då de riktigt stora kyrkomusikaliska verken såsom Brahms Ein deutsches Requiem framfördes här, rätt ofta med ypperliga, men säkert dyra, gästande orkestrar, körer och solister på proffsnivå.
Storslaget på många sätt var det i går i Alla Helgona kyrka, som jag inte kan minnas ha varit så fullsatt på bra länge för musik, men så var det ett celebert tillfälle som förr säkert skulle hyllats med en festkantat.
De tidigare två församlingarnas sammanslagna körer verkade bli en hundrahövdad skara, som hade kraft och koncentration för det pampiga och ära vare gud i höjden med inledningen av Vivaldis mest berömda Gloria, dock utan trumpeter. Men de två oboerna gjorde god tjänst i festlig riktning, och sedan var det inget mindre än åtta stråkar ur Drottningholms Barockensemble plus Urban Westerlund på kistorgeln.
När de spelade två satser ur en Händel-svit i D-dur lät det riktigt spänstigt och lyxigt.
Marie Alexis egna noter var på avvägar men hon gjorde ändå något varmt av Mozarts Laudate och något jublande av densammes Exsultate. Bättre precision har det varit i utdragen ur Messias men sällan ett sådant pådrag i satsningen som i går, speciellt när Bengt Fridén var med på orgeln.