Gatornas snö täcks av is. På det glashala ligger grå sand, svart grus och ännu mera vit snö. En kvinna värmer sig med fejkad pälsmössa och stor kappa. Med onda knän går hon till innergården vid Forsen i Nyköping. Ena handen håller hårt i handväskan.
Hon öppnar dörren och går till Träffpunkten. Ett vitt litet kuvert, noga tejpat både uppe och nere, räcks till personalen. Inuti ligger två femhundralappar.
Så kan det se ut.
– De svaga människorna ger pengar, inte de med välfyllda plånböcker. Tusen kronor är jättemycket pengar för dem. De vet hur det är att ha små omständigheter, de vet hur det är att inte ha mat för dagen, säger Inger Willén, kassör i den ideella föreningen Träffpunkten.
Utanför Nicolaikyrkans församlingshem brinner en marschall. Den lilla elden värmer en liten rymd. Svartklädda människor pratar. Orangeröd glöd från en ensam cigarett lyser upp mörkret och röken letar sig genom en naken buske.
Innanför fönstren, intill målade porträtt av ståtliga vitkragade präster, är borden pyntade. Gröna dukar, röda servetter, duralexglas och bestick i rostfritt stål. Flaskor med julmust och många människor som kanske känner varandra eller kanske inte känner varandra. I kväll är alla vänner.
– Jag kan sätta mig vid ett bord och prata lite skit med någon. Men möter jag den på stan blir det kalla handen direkt.
Han heter Lasse och hans svarta mössa täcks av smält snöglitter. Den slutar just ovanför öronen. Han bor i husvagn och dricker ibland. Periodare, brukar vi kalla det. Han känner Träffpunktens grundare och i dag äter de senapsstruken skinka tillsammans.
– Det här är absolut det närmaste jag kommer jul, säger Lasse.
Han pratar mycket men säger att han är en jävla eremit. Byggsmed. Oljesvarta fingrar med superkorta naglar plockar åt sig fyra köttbullar på en papptallrik. Polarens hundar ska såklart ha mat, men inte för mycket, då blir de feta. Han berättar hur den stora räddat livet på honom, hur han skällde tills hjälpen kom.
Odd Fellows orkester spelar julsånger. Tänd ett ljus för allt du tror på och dröm om en vit jul. Små barn försöker sitta stilla, tonåringar ser nonchigt nyfikna ut, vuxna skojar rått och de som är ännu lite äldre tuggar lite Jansson. Ungefär hundra personer brukar komma till Träffpunktens årliga julfirande. Några trasiga, några ensamma och några sällskapssjuka. Och ganska många hungriga.
Bakom julbordet, sällskapet och den sjukt viktiga supporten står starka krafter stadigt trots ekonomiska krisvindar. Majoriteten hjälper andra människor helt gratis. En glimt tacksamhet i trötta ögon kan ge oerhört mycket.
– Behovet ökar. Fler och fler kommer varje år, säger Inger af Sillén.
– Tyvärr går det ner i åldrarna också. Vissa är alldeles för unga, säger Bo Hermansson.
Båda kommer från lokala Röda Korset, där han är ordförande och hon är sekreterare. Bakom dem brusar diskmaskinen under chockstarkt lysrörsljus. En tårta står redo och två kvinnor torkar klirrande glas. Ett tiotal personer från Röda korset och Träffpunkten har förberett.
Framför prästporträttens ögon bjuder Lasse upp till dans. Han vet hur man gör. Ett steg, två steg, ett steg och så två igen. Han skrattar.