Ehab Al Nahawi tar fram mobilen och visar bilder på en krossad stad. Bland söndersmulade väggar och tak sitter resten av den lilla familjen. Frun och barnet, det enda som fortfarande är oskadat på bilden. Eller var oskadat, när han pratade med dem sist för två veckor sedan.
– Det här är sista gången jag såg honom, säger han, och visar en skakig mobilfilm där han sitter med ett jollrande barn i knät.
Rayan var tre månader när Ehab lämnade Syrien och så småningom hamnade på Marsviken. För en månad sedan passerade sonens första födelsedag.
– Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid hade jag letat efter en annan lösning. Här är jag värdelös för min familj, och nu kan jag inte åka tillbaka.
Den som kommer till Sverige i dag får sitt första möte med Migrationsverket om ett halvår. Efter det tar asylutredningen vid, och sen följer väntan på beslut. För att korta köerna anställer myndigheten 300 nya handläggare. Trots det beräknas den totala väntetiden bli tio månader under 2015. Det är dubbelt så länge som i fjol, men på Marsviken finns många som redan väntat längre än så.
– Frustrationen är det största problemet här, säger David Ward Negri, som driver asylboendet.
Han har styrt upp fotbollslag, byggt ett kök att baka i och fixat biljardbord för att hålla stämningen uppe.
– De gör det bästa för att vi ska ha det bra här. Att vänta hade inte varit något problem om det gällde några månader. Men nu har det gått snart ett år och jag vet fortfarande inte vad som händer, säger Sami Abdullah, också han från Syrien.
Han visar med händerna bredvid huvudet hur hans tankar och drömmar, som var ett brett fält när han kom, nu smalnat av till en trång tunnel.
– Allt jag gör är äter och sover. Jag skulle jobba gratis, bara jag fick något att göra. Jag förstår inte varför man släpper in så många, om man ändå inte kan processa deras ansökningar.
Ehab håller med. Han har precis avrått sin brorson från att komma hit.
– Jag berättade att du kommer få vänta väldigt länge. Det är bättre att försöka ta sig till Tyskland eller Holland.
Några mil från Marsviken ligger asylboendet i Stavsjö. De flesta där har väntat sedan början av oktober, och är alltså inne på sin nionde månad.
– Jag tror att det har kollapsat på Migrationsverket. Vi har även de som fått sina papper och tillstånd men ändå bor kvar, för det finns ingenstans att göra av dem, säger Anders Djurberg.