Sofie Rundström tror att det största problemet just nu är att samhället blivit mer individualistiskt.
Gängvåldet har nått Nyköping, maten är dyr, klimatet kollapsar, kriget mellan Israel och Palestina pågår parallellt med det i Ukraina, blågula fotbollsupportrar skjuts ihjäl i Bryssel, Lasse Berghagen är död, samhället polariseras och inte ens Levin och Broms stiftelse, som skänker gånglinne, ljus, kaffe och socker till behövande Runtunabor, kommer att finnas kvar nästa år.
Det allmänna förfallet tycks vara ett faktum.
Sam Harris från Wales är på väg till tåget. Han är benägen att hålla med.
Tycker du det känns som allt går åt helvete?
– Ja, det är väl skit? Det är krig i Ukraina och Israel. Folk är så fientligt inställda mot varandra. Jag vet inte, allt känns bara dåligt.
Hur länge har det känts så?
– Sedan början av det här året kanske. Men tittar man tillbaka har det varit pandemi och global uppvärmning med skogsbränder i Australien, så det kanske är en mer långsiktig grej, säger han och skrattar.
Sofie Rundström tycker inte allt går åt helvete.
– Nej, det skulle jag inte säga. Det finns fortfarande bra människor i världen. I nyheterna får man nog bilden av att allt går åt helvete, med krig, sprängningar och skjutningar.
Hur gör du för att påminna dig om det fina?
– Jag brukar försöka vara i naturen, umgås med vänner och be om en bild på min brorson ibland.
Alice Niord och Edvin Selander har båda en positiv livssyn.
Alice Niord och Edvin Selander har precis flyttat ihop. De tycker att nästan inget går åt helvete.
– Nej, jag älskar livet! säger Alice Niord.
Anledningen att jag frågar är att det har varit mörka nyhetsveckor.
– Ja, det är väl inte så kul, säger Alice Niord.
– Men mitt liv känns som det går bra, i alla fall, flikar Edvin Selander in.
"Oron kommer ofta i mörkret, när man är ensam. Så ladda dagen med gemenskap och ljus när det erbjuds", säger Ylva Evensen, kyrkoherde i Nyköpings Församling.
Ylva Evensen, kyrkoherde och präst i Nyköpings församling, håller med om bilden av att saker känns mörkare än annars.
– Den känslan tror jag tyvärr inte att du är ensam om. Det händer mycket som man önskar tog en annan vändning. Det är inte direkt uppmuntrande att läsa nyhetsflödet, och vi har fler ansökningar än vanligt om presentkort på julmat. Folk har helt enkelt inte råd, säger hon.
Hur tänker man när man bemöter människor som är oroliga?
– Man måste ta deras oro på allvar och låta dem prata av sig. När du är orolig, då är oron på riktigt. Sedan kan man hjälpa att sortera. Vilken oro finns det fog för, vilken finns det inte fog för? Är man orolig för något när man går och lägger sig kan man skriva ner det på ett papper i stället för att hålla kvar det i hjärnan.
Kyrkoherden vill även passa på att påminna om hoppet.
– Det mesta som sker är bra. I dag lär sig en unge läsa, en cancerpatient får besked att de är friska, någon blir kär. Men det har tyvärr ett lägre nyhetsvärde, säger hon.
Huruvida folk har bilden av att allt går åt helvete eller ej är i mångt och mycket upp till medierna.
Joy Kibarabara är doktor vid Stockholms universitet. Hon forskar på så kallad konstruktiv journalistik, som bygger på lösningsorienterade nyheter.
– När jag växte upp, innan sociala medier, så började nyheterna klockan sju på kvällen. Idag är det väldigt annorlunda, det är 24 timmars innehåll – så mycket mer info! Man behöver vara extremt disciplinerad för att säga nej till negativa nyheter, säger hon.
Forskningen visar att människor undviker nyheter mer och mer – och en av anledningarna är just att man tycker att de känns deprimerande, säger Kibarabara.
– Men det finns motstridig forskning som visar att människor oftare klickar på negativa rubriker. Och medierna är ju vinstdrivande företag. Det finns inga lätta svar.
Joy Kibarabara tror att journalister kan börja rapportera mer om lösningar, istället för bara problem.
Joy Kibarabara tror dock att journalister kan göra tre saker bättre.
- Att minimera ett polariserande, jävigt eller konfliktorienterat språkbruk.
– I exempelvis kriget mellan Israel och Palestina ser jag en jakt på syndabockar. Det är klart att man ska rapportera om en konflikt, men kan man hitta ett sätt att berätta om människors trauman utan att ta ställning?
- Att använda andra källor.
– De flesta journalister förlitar sig på elitkällor, som politiker. Ofta repeteras vad de säger ord för ord. Politiker kan vara negativa, och de har en agenda – att behålla makten. Därför vill de alltid prata, men när man ska leta efter andra, mindre medievana röster i andra delar av samhället tar det ofta mer ansträngning och tid.
- Att börja rapportera om lösningar.
– Man kan ta med läsaren till roten av problemet och fråga: vad händer nu? Hur kan vi lösa det här? Om en bomb detonerar behöver man inte avsluta storyn där.