Basen från musiken pumpar mellan väggarna i den öppna och ljusa lokalen. Ett tiotal personer står i ring och svettas och flåsar när de kämpar sig genom övningarna. Tränaren hejar på och peppar för att ingen ska stanna upp och hämta andan för länge.
Det är lunchträning på Crossfit Nyköping. Det högintensiva passet, där både styrka och uthållighet utmanas, är snart slut.
När musiken tystnat sitter Christoffer Rebolledo kvar på det svarta gummigolvet. Han torkar bort svetten från pannan med baksidan av handen och får en high five av coachen Linn Lundborg.
– Jag är glad när jag kommer hit. Jag känner mig nöjd med att jag har gjort någonting med dagen, och inte bara suttit hemma, säger Christoffer.
För det var precis det han gjorde. Under flera år satt han mest i sin lägenhet, ensam. Stirrade in i väggen, kollade på tv eller spelade datorspel. Han hade under perioder jobb att gå till, men föll igen och igen tillbaka in i ett mörker som gjorde att han inte klarade av att gå upp på morgonen.
– Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur det började, det har bara pågått så länge att jag har glömt.
Under i princip hela livet har han upplevt ångest i sociala sammanhang och en känsla av att han inte duger som han är. Under de värsta dagarna har det lett till att han har skadat sig själv, och ett par gånger till och med försökt ta sitt liv.
I kontakt med vården har han fått diagnosen depression. Men trots att han erbjudits flera olika behandlingsformer och medicin så är det få saker som han upplever att han verkligen blivit hjälpt av. Och uppmaningen från vården om att börja träna, som ett sätt att börja må bättre både fysiskt och psykiskt, låg långt utanför hans bekvämlighetszon.
– Jag var extremt orolig för att folk på gym skulle filma mig och lägga upp på sociala medier för att skämma ut mig. Det hade jag sett många gånger på instagram - typ “Kolla, han är så stor och kraftig, vad gör han här?”.
Det som till slut gjorde att han trots allt vågade göra ett försök till att börja träna, var när hans bästa vän fick barn. Christoffer busade och lekte med barnet och märkte hur andfådd han blev.
– Då slog det mig. Nu har jag låtit det gå alldeles för långt. Jag vill ju själv ha en familj i framtiden och kunna leka med mina barn, utan att få hjärtinfarkt och dö.
Han tog mod till sig och knackade på dörren till det närmaste gymmet, tvärs över gatan från hans lägenhet.
– Det var en ganska sorgsen Christoffer som klev in här. Han var osäker, berättar Linn Lundborg.
Sedan den dagen är han fast. Han kommer hit flera gånger i veckan, något som skapat struktur och mening i hans liv.
– När jag kommer hit så känner jag mig glad. Jag har fokus på det som händer här, och kopplar bort allt annat. Och så kopplar jag på verkligheten igen när jag kommer hem.
Rädslan för att känna sig dålig och ovälkommen i träningsmiljön visade sig vara obefogad. Istället fick han uppleva motsatsen: att folk oavsett träningsförmåga hjälps åt och lyfter varandra.
– Alla peppar och stöttar varandra när vi tränar. När någon blir klar så börjar den peppa de som fortfarande är kvar i passet. Det är ingen som ser ner på någon annan för att de inte orkar göra tio armhävningar i rad, utan då försöker man hjälpa varandra.
Inte heller oroar han sig längre för att bli uthängd på sociala medier.
– Här bryr sig folk inte om hur jag ser ut. Det är inte alls en sådan miljö. Jag känner mig hundra procent trygg, och har aldrig känt mig orolig att någon skulle smygfilma och skämma ut mig på nätet.
Linn Lundborg ler igenkännande.
– Det är väldigt lite fokus på utseende. Alla kör sitt race, man väljer sin belastning och sin intensitet, säger hon.
En grund i träningsfilosofin här är att alla har olika förutsättningar, men att alla genom anpassning kan bli lika utmanade och därmed få personlig utveckling i sin träning.
– Om någon lassar på 120 kilo i frontböj så kanske Christoffer håller i en pinne, och böjer till höjden på en låda. Alla gör samma, men ändå olika.
Christoffer berättar att det som gör att han kommer tillbaka flera gånger i veckan är att det är så enkelt att vara med. Och att han hela tiden utvecklas, något som får honom att sätta nya mål för sig själv.
– En konkret grej är att stå på händer. Det hoppas jag att jag kan göra en dag.