Håkan Rosengren kommer nu och då tillbaka till Sverige och har varit hos oss några gånger. Han måste ha gjort intryck. Annars skulle han inte fyllt Gamla Tingshusets sal i går eftermiddag, när det var första riktigt varma och vackra vårsöndagen och det samtidigt även var konkurrens av ett stort antal andra evenemang.
Tidigare har han spelat i Culturum med hyperbra akustik och bästa tänkbara flygel. Men där känns lätt en kammarmusikpublik ödslig i den stora salongen. I det gamla nationalromantiska tinghuset blev det däremot fullsatt i går men svårt att se musikerna i motljuset. Stenväggar och högt i tak gav volym och rymd åt klangen, men ibland lät det också lite väl hårt.
Kanske borde Nanako Urase inte haft flygellocket fullt uppe. Hon var annars bergsäker och ovanligt tydlig så alla toner hördes. Bra då att Håkan Rosengren inte är någon blyg viol utan behärskar allt: lågt och högt, mjukt och skärande.
En mycket bra konsert tekniskt blev det. Någonstans hade jag überhöga förväntningar. Vad saknades? Kanske något av det ömsint lätta i Schumanns översvallande Tre fantasistycken, men inte den drivande elden.
Och Martinu är en tonsättare för hjärnan mer än hjärtat, så även i sonatinan, trots virtuost spel. Då var solohyllningen till Manuel de Falla mer berörande, fint skriven av Bela Kovacs.
Konsertens viktigaste var dels Poulenc-sonaten: religiös i sitt allvar i dödens närhet men ofta med galna infall och full fart; dels Brahms i Ess-dur med älskvärd sångbarhet men också passion och sist fin växelverkan i variationerna.
En svit i fem småstycken avslutade romantiskt och lättsamt med virtuos final.