Första ronden gick helt enligt planen. Andra likaså. Tempot var högt men jag började slappna av och tänkte att det här kan jag orka. Om jag fortsätter slappna av.
När tredje ronden började hade Mock redan tagit emot fler vänsterjabbar än vad många boxare gör under en hel match. Ändå var han så lugn. Han rörde sig som om han var ensam i ringen. Jag hörde bruset från publiken och min tränares uppmaningar på tyska. Självförtroendet började komma. Plötsligt blev det bara svart. Det kändes som om jag var under vatten. Dova ljud hördes, som var omöjliga att placera.
Jag såg otydligt hur domaren räknade. Ett, två. Jag hängde med ena armen kring ringrepen och försökte dra mig upp. Tre, fyra. Jag reste mig men kände hur det ryckte i benen som någon slags ofrivillig dödsryckning. Fem, sex. Jag backade bort till den vita ringhörnan och såg ringdomaren i ögonen. Jag försökte dölja mitt tillstånd. Min oro för att det skulle vara över måste ha lyst igenom. Jag försökte koppla på en självsäker blick. Tog ett steg framåt. Sju, åtta. Gick han på det? Han släppte ihop oss. Det fungerade.
Två självsäkra Lolenga Mock störtade fram och jag såg hur han måttade en högersving, säkert dubbelt så hård som den jag precis träffats av. Jag drog åt mig händerna. Klev emot högersvingen som tog på handskarna. Mock drog upp tempot och jag fick kämpa hårt för att hålla mig på benen. Knappt två minuter kvarstod av ronden. Det var dom två längsta minuterna i hela mitt liv. När ronden var slut, vinglade jag bort till pallen och satte mig.
Karsten störtade in i ringen. Han gav mig en lätt örfil. Hallå, är du där, hallå? Han försökte att se lugn ut men oron lyste igenom. Det här var en viktig match, inte bara för mig. Allt snurrade. Jag är med, svarade jag.
Tydlig lättnad i Karstens ögon. Det var en turträff. Håll din vänster högt och gör inte om det där. En minuts välbehövd vila var snart över. Jag såg fortfarande suddigt på vänster öga och huvudet bultade kraftigt. Men jag var med i matchen.
Rond fyra var kanske min bästa rond någonsin. Mock var uppenbart trött efter sitt besinningslösa försök att göra slut på mig.
Det var mest danskar i lokalen, men ett hundratal svenskar gjorde sig hörda och varje gång jag träffade Mock jublade de. Aldrig hade ett publikstöd varit så viktigt. Ronderna passerade. Mock började se riktigt sliten ut. I tolfte ronden kände jag att jag hade en klar ledning trots nedslagningen. Jag rörde mig, jabbade och satte ihop slagserier. Jag hörde trähammaren mot bänken från tidtagarens bord. Tio sekunder kvar. Jag gjorde mig beredd på en sista rusning från Mock. Det kom aldrig någon. Han viste att det var för sent. Han såg på mig med oberörd, stenhård blick. Han rörde inte en min. Gonggongen gick. Det var slut. Det var över. Folk rusade in i ringen. Bröderna Sauerland kom in och kramade om mig. Pappa, brorsan och Angelica kom in. Angelica grät. Brorsan skrattade. Pappa log. Fan vad du är bra grabben. Det hade jag hört förut, men aldrig tidigare hade det känts så sant.
Domarna var eniga och jag vann matchen om EU-titeln i lättungvikt på poäng efter tolv intensiva boxningsronder mot den hårdaste mannen jag någonsin mött.