Nej, Django Reinhardt har inte återuppstått. Han dog alldeles för ung redan 1953, samma år som jag föddes, så jag fick aldrig höra honom livs levande.
Men det är säkert fler än jag som har en bunt skivor med Django just för de där tillfällena i livet när det ska svänga skjortan. och gå hett till, när inget annat duger för att får fart på ens livsandar. Samtidigt som en för stor dos gör att man lätt blir spattig av den heta pulsen, på samma sätt som det var trångt och hektiskt i Bryssel i låten Place de Brouckère.
Detta är nu valhänta försök att översätta engelska ord som swing och hot.
Gustav Lundgren var det som spelade så att Django verkade leva igen. Och det var inget fusk, fast mina ögon ibland hade svårt att se hur snabbt hans fingrar kunde knäppa fram de där hypersnabba tonkaskaderna allt högre upp på gitarrens hals. Nu har han ju alla tio fingrarna i behåll, så det kanske hjälper.
Lite synvilla var det först över att han spelade vänsterhänt. Och inte heller hade han den skarpskurna profilen som Django eller hans cigarett i mungipan med rökslingarna sakta stigande mot taket. Men det behövs förstås inte sådan härmning.
Det viktiga är att det lät så himla likt originalet i klang och spelstil med det där lite spruckna soundet väldigt nära strängarna, med samma böjda toner och ibland intensiva vibrato, samma självsäkra etablering av ett tema eller en fras och så en snirklig utfyllnad eller snarare kommentar före nästa fras. Och med ett fantastiskt fransk-svenskt sväng från kompets Rémi Oswald och Andreas Unge. Det behövs sådana specialister för att denna musik ska fungera och bli så här medryckande.
Fler av de långsamma sugande låtarna hade jag gärna hört, men här kom ändå en lång rad välkända nummer: Daphne, Belleville, Mineur Swing. Och det är alltid kul när artister skriver egna låtar i Djangos stil eller arrangerar folkliga danser, här en vals från Venezuela.
En smakstart för Folkhögskolan.