"För mig är berättandet viktigt, så att musiken blir som en film", säger Frida Braxell.
Den 28 april släppte vissångaren Frida Braxell sitt fjärde album, "Allt vi trodde på". Nu kommer hon till Nyköping med en spelning på Fåfängan på söndag.
– Det är första gången jag besöker stan på riktigt. Jag har stannat så mycket i närheten och sett utkanten, men inte sett Fåfängan och stadskärnan.
Med sig har hon musikern Niclas Eriksson.
– Han är ett enmannaband. Han sitter på en Cajuntrumma, spelar på pedaler, xylofon, mandolin och en märklig tuta. Ett spektatel i sig.
Centralt i Braxells musik är texterna, säger hon.
– Det är någon sorts pop nuförtiden. Från början var det mer visor. Att göra pop var nog min önskan hela tiden, men jag hade inte resurserna för att göra det först. Men jag har velat bevara språket och texterna från visgenren, och behöver skriva kortare, men lika innehållsrika texter.
Frida Braxells låttexter handlade först om hittepå-ämnen som inte hade speciellt mycket med hennes eget liv att göra. Nu har de blivit mer personliga.
– Jag vill skriva om saker som berör mig mycket, men som kanske inte behandlas så ofta i pop. Ensamhet och döden är sånt som smyger sig in.
Hur hoppas du att publiken i Nyköping reagerar på söndag?
– Jag hoppas att de ska bli nyfikna och vilja höra mer. Jag försöker alltid att se till att det finns musik för eftertänksamhet – och musik som bringar fram skratt och humor. Jag hoppas att de är med på tåget.