Rayan Monfared söker jobb under dagarna och jobbar på ett demensboende några nätter i månaden.
SN berättade nyligen om iraniern Saman Rahimi, som inte får jobb i Sverige, trots examen och erfarenhet som nätverksspecialist.
Efter publiceringen hörde 39-åriga Rayan Monfared av sig. "Artikeln berörde mig djupt", skrev han till tidningen.
Han delar nämligen samma öde som sin landskamrat.
Det var under 2018 som Rayan Monfared kom till Sverige från Iran, med sin fru Natasha Shahran, 36, via hennes studentvisum. Tanken var att jobba som ingenjör i Sverige.
Trots ingenjörsexamen från hemlandet som är godkänd av Universitets- och högskolerådet, språkträning i svenska via SFI och åtta års erfarenhet inom industrin i Iran, fick han inte ens en arbetsintervju. Han tog därför jobb som barnskötare för att försörja sig.
Men han gav inte upp. 2022 fick han ett tips via en studievägledare på utbildningsföretaget Hermods att komplettera sin utländska examen med en svensk utbildning. Rayan Monfared valde att läsa till automatiseringsingenjör vid Yrkeshögskolan.
Utbildningen valdes med omsorg – näringslivets behov är stort och utbildningen är arbetsplatsförlagd.
– Han (studevägledaren, reds. anm.) sade att Sverige skriker efter automatiseringsingenjörer.
Efter två års hårda studier, uppskattningsvis 1 000 jobbansökningar över hela landet och elva arbetsintervjuer, har Rayan Monfared fortfarande inte fått något sådant jobb.
Nu arbetar han natt på ett demensboende i Nyköping.
Han har bland annat sökt en tjänst som junior automatiseringsingenjör i Nyköping, men anställningen gick till hans svenska studiekamrat. Enligt arbetsgivaren saknade Rayan Monfared yrkeserfarenhet.
Rayan Monfared har gjort praktik på två arbetsplatser via sin utbildning, men arbetsgivarna har inte kunnat erbjuda honom ett jobb.
Rayan Monfared anser sig ha kämpat för att uppfylla arbetsgivarnas krav. Ändå har det inte räckt.
– Det kommer upp många frågor. Är det något problem med mig? Har jag en dålig kompetens, kanske jag sade något fel på intervjun?
Enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmälningarna om diskriminering på arbetsmarknaden ökat de senaste åren. Mellan 2015 och 2023 ökade anmälningarna med 164 procent. Den vanligaste diskrimineringsgrunden 2023 är etnisk tillhörighet. Den står för 39 procent av anmälningarna.
Tittar man däremot på den faktiska förekomsten av diskriminering i samhället så har fallen inte ökat, enligt DO:s utredning. Underlag är bland annat statistik från olika källor, anmälningar till Arbetsmiljöverket och dialog med civilsamhället.
Claes Lundstedt är pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, DO.
Claes Lundstedt, pressansvarig på myndigheten, understryker att det är svårt att klargöra hur den faktiska diskrimineringen ser ut. När DO utreder enskilda fall är det inte heller lätt att fastställa att det handlar om diskriminering kopplat till etnisk tillhörighet. Ibland står ord mot ord.
Han uppmanar emellertid personer som upplever sig diskriminerade att göra en anmälan.
– Spara det som kan belägga att ens etniska tillhörighet har varit en faktor, så att man har kvar det, säger han.
Det kan exempelvis handla om sms eller e-postmeddelanden.
Claes Lundstedt kan inte svara på om diskrimineringen av specifikt iranier har ökat på senare år, eftersom myndigheten inte för den typen av statistik.
Natasha Shahran, 36, beskriver att situationen med jobbsökandet skapar oro och stress.
Rayan Monfareds fru Natasha Shahran jobbar på förskola och har precis blivit klar med en utbildning som programmerare som hon har pluggat till parallellt med sitt heltidsjobb. Nu väntar praktik för hennes del och sedan, förhoppningsvis, en framgångsrik karriär.
Hon lider med maken och säger att problemen med att få ingenjörsjobb skapar oro och sömnstörningar.
– För den ekonomiska situationen, men mest för hans känslor, faktiskt. Han brukar inte prata om dem men efter tio år tillsammans vet jag hur han känner. Han sitter vid sin dator och söker jobb efter jobb men får bara nej.
Paret överväger att flytta till Norge på sikt om det inte löser sig.
Enligt Rayan Monfared var det förutom han själv ungefär fem andra studenter på utbildningen som hade utländsk härkomst. Ingen av dem har fått jobb.
Om nätterna på demensboendet snurrar tankarna om var han hamnat i livet.
Rayans röst blir dämpad.
– Jag tänker på alla timmar och minuter som jag lärde mig programmering och matematik. På hur mycket jag kämpat under min utbildning. Jag tänker också på mina åtta år som ingenjör i Iran. På universitetstiden. Sverige gav mig en möjlighet att plugga här och jag ska göra någonting för Sverige. Nu är jag redo för att jobba inom industrin, men det finns ingen plats för mig.