Merparten av dricksvattnet till Nyköping och Oxelösund kommer från Yngaren. Vattnet pumpas till Högåsen och får sjunka ner i isälvsavlagringen och bli en del av grundvattnet.
Den heta och torra sommaren 2018 var det nära. Allt som återstod var två centimeter. Sedan skulle vattennivån i sjön Yngaren vara lägre än den miniminivå som miljödomen tillåter.
Läget var bekymmersamt men inte akut allvarligt. Om behovet funnits hade med all sannolikt Nyköping och Oxelösunds vattenverksförbund (NOVF) fått dispens att fortsätta pumpa upp vatten, även om miniminivån skulle passeras, säger Karolina Wetterblad, verksamhetschef på NOVF.
Trots att vattenförsörjningen inte var omedelbart hotad, ska det som hände med Nyköpings och Oxelösunds vattentäkt den där sommaren inte negligeras. Det är ett av flera tecken på att något pågår.
Dricksvattnet håller inte på att ta slut. Inte just nu. Men allt fler inser att det faktiskt kan ta slut. Någon gång i framtiden. Eller i värsta fall ganska snart.
– För några år sedan kände jag oro för hur vattentillgången skulle se ut för mina barnbarn. Nu är jag orolig för att vi kan få problem under min livstid, säger Carl-Åke Andersson (S), ordförande i NOVF.
Dricksvattnet till Nyköping och Oxelösund tas upp från en isälvsavlagring som uppstod under istiden. Bland sand och sten finns ett grundvattenmagasin, som består av naturligt grundvatten men också av vatten från Yngaren.
Sjövattnet pumpas till platsen och får sjunka ner till magasinet via infiltrationsdammar. På så sätt sker en konstgjord påfyllning av grundvattenmagasinet.
Vattnet tas sedan upp ur brunnar och pumpas till konsumenterna från Högåsens vattenverk. Ur kranen kommer vatten som till ungefär 20 procent består av naturligt grundvatten och till 80 procent av vatten som ursprungligen kommer från Yngaren.
Ett annat tecken på att något oroande pågår är nivån på det naturliga grundvattnet. Den har varit låg de senaste två åren. Just nu är nivån mycket under det normala i de stora grundvattenmagasinen längs med Sörmlandskusten, enligt Sveriges geologiska undersökningar (SGU).
– Grundvattennivån återhämtar sig inte som den tidigare gjorde efter torrperioder. Mindre snö och regnmängder gör att magasinen inte fylls på som tidigare, säger Karolina Wetterblad.
Något pågår med vattnet. Nu gäller det att arbeta efter försiktighetsprincipen, säger Carl-Åke Andersson, Karolina Wetterblad och Kurt Boström på NOVF.
Men varför är det ett problem om nivån på det naturliga grundvattnet i isälvsavlagringen vid Högåsen sjunker? Yngaren är ju nästan – men bara nästan – outsinlig. Det är väl bara att pumpa mer vatten ur sjön?
Så enkelt är det inte, berättar Karolina Wetterblad. Ingen kan nämligen förutspå vad som skulle hända.
– Det är svårt att följa vattnets flöde i isälvsavlagringar. De är inte prydliga som en rullstensås. Utan allt ligger huller om buller. Geologer älskar dem eftersom de är så kaotiska, säger hon.
För två år sedan gjordes det ett försök att följa det vatten som sjunker ner via infiltrationsdammarna. Ett spårmedel tillsattes. Vattnet hittades aldrig.
– Faktum är att vi pumpar ner mer vatten i magasinet än vi tar upp. Ingen vet vad som händer med överskottet, berättar Carl-Åke Andersson.
Det skulle vara ett vågspel att låta mer av Yngarens vatten sippra ner genom de kaotiska sand- och stenmassorna. I värsta fall skulle vattnets flöde ändras. Brunnarna kanske skulle sina. Vattnet skulle finnas kvar där nere – men NOFV skulle inte få upp det.
– Eftersom det handlar om vårt dricksvatten måste vi vara försiktiga. Vi kan inte chansa.
Högåsens vattenverk har varit igång sedan 1967. En del av den gamla styrmekaniken finns kvar. Kurt Boström är driftsansvarig.
Ur en aspekt är vattnet dyrbart. Det är källan till allt liv. Ur en annan aspekt är det nästan gratis. Kommunerna betalar fem kronor per tusen liter vatten som levereras från Högåsens vattenverk.
Det inte så konstigt att människor har vant sig vid att vattna sina gräsmattor och fylla sina pooler med dricksvatten, menar Carl-Åke Andersson.
– Det dricksvatten vi levererar räknas som livsmedel. När människor fyller sina pooler med vårt vatten, badar de i någon mån i mat. Det är inte hållbart. Vi måste bli mer medvetna om att vatten är dyrbart.
Sparsamhet är en framkomlig väg. Det bevisar historien. I början på 60-talet sköt konsumtionen av vatten brant uppåt i Nyköping och Oxelösund.
Men sedan 70-talet har den totala konsumtionen legat ganska konstant. Trots att de två kommunerna har vuxit avsevärt räknat i invånare.
– Det är den vägen vi måste fortsätta på. Vi kan inte chansa med naturen utan vi måste anpassa oss till den. Vi kan inte ta vattnet för givet, säger Carl-Åke Andersson.