Portkoder har gjort det allt svårare för Jehovas vittnen att knacka dörr och sprida sitt budskap.
I stället skriver medlemmarna brev till personer som inte går att nå personligen.
– Detta är ett komplement för oss att nå ut till alla människor när det gäller att få kontakt, säger Christer Eriksson.
Ulla fick ett handskrivet brev, undertecknat endast med förnamnet Cecilia.
– Hon är en av våra församlingsmedlemmar.
Varför har inte Cecilia något efternamn?
– Det är ju inte hon personligen som står för något utan det är vi som organisation som står för själva verksamheten. Men det är upp till var och en av oss. Vi har inga regler för det, jag har själv skrivit brev…
Till människor du inte känner och bara undertecknat med ditt förnamn?
– Ja, det är som när vi går till dörren, det är ju inte alltid man presenterar sig där, de stänger dörren för snabbt.
Tycker du det är etiskt rätt att skicka ett sådant brev till en kvinna som nyligen blivit änka?
– Det var en ren tillfällighet. Men man kan också betona att det faktiskt är ett löfte från bibeln som vi sprider därför att det kan vara till tröst. Men att just den här kvinnan fick det så här, i så nära anslutning till en tragisk händelse, det är en ren tillfällighet.
Kan du förstå kvinnans reaktion?
– Ja, det är klart att vi respekterar människor, många sätter ju upp lappar på dörrarna att man inte vill ha besök, så okej.
Brevet är skrivet på så sätt att den kan uppfattas som att den avlidne ska komma tillbaka fysiskt.
– Ja, det är ju så bibeln framhåller det.
Att det finns många bevis för att det kommer att uppfyllas?
– Det kommer att uppfyllas i framtiden, säger Christer Eriksson.