Ja till livet, nej till kärnkraft! Hur ska vi ha’, noll aggregat!"var några av slagorden under marschvägen i Nyköping.
Argumenten haglade, det var svart eller vitt, kärnkraften var framtidshoppet eller avgrunden, antingen var den säker eller livsfarlig. Och det var inte lätt att veta vad som var sanning, för den som inte redan tagit ställning.
"1 500 jobb försvinner om kärnkraften slopas"hävdade sörmländska näringslivsmän i SN den 5 mars.
"1 000 nya jobb i Sörmland om kärnkraften slopas" svarade kärnkraftsmotståndarna två dagar senare.
Kärnkraften var 1970-talets i särklass mest kontroversiella politiska fråga och motståndet anfördes av Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin. I april 1976, bara några månader innan valet, slog han fast att:
"Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse".
Oljekrisen hösten 1973 blev en väckarklocka, jordens resurser skulle inte räcka i all evighet. Under hela 50- och 60-talet hade vi värmt upp våra hus med olja och kört våra törstiga bilar på billig bensin för knappt en krona litern. I hemmen fanns allt fler apparater som krävde el, tvättmaskin, radio, tv, grammofon, belysning.
Nyköping växte, slogs samman med Gnesta, Daga och Vagnhärad, hade plötsligt drygt 62 000 invånare och sträckte sig över halva Sörmlands yta. Stadsdelarna Brandkärr och Rosenkälla var färdigbyggda och kring de gamla torpen Bryngelstorp och Trillingsberg växte en helt ny villaförort upp på bara några få år.
Men kommunpolitikerna ville mer, norr om Oppeby lade HSB ut en kedjehusmatta intill idrottsplatsen Krikonbacken och söder om Stadsfjärden togs snart de första spadtagen på Arnöområdet.
Vi levde i ett slags obekymrat välstånd och med en allt bekvämare välfärd.
Men oktoberkriget mellan Israel och Egypten 1973 förändrade allt. För att sätta press på Israels allierade USA, som styrde den internationella oljehandeln, gick de oljeproducerande länderna i mellersta östern samman i en kartell, Opec. Man ströp produktionen, det blev oljebrist och på bara några veckor nästan fyrdubblades priset.
I december 1973 beslöt den svenska regeringen att ransonera energin, både olja och el. Med nästan kirurgisk noggrannhet byggdes snabbt en byråkratisk organisation upp för att hantera bensintilldelningen, de som förbrukade för mycket el i hemmen riskerade straffavgifter.
"Nu är bensinransoneringen ett faktum, kaos präglade dan före dan" skrev SN och berättade om hamstringsvågen som bröt ut på bensinstationerna.
"Helt öppet tankades det på sina håll i dunkar och fat och bilister försökte tränga sig före i köerna av rädsla att bli utan." Ransoneringen varade bara tre veckor, tidningen Expressen hade avslöjat hur välfyllda oljetankers låg och väntade på att få leverera. Någon brist på olja var det alltså inte, däremot stabiliserades oljepriset på den högre nivån. Därför blev det lönsamt att leta efter nya oljefyndigheter vilket fick Norge att sätta igång sin oljeproduktion.
Oljekrisen präglade resten av 70-talet med låg tillväxt, ständiga kriser, stora löneökningar och hög inflation. Samtidigt födde oljekrisen ett nytt medvetande om hur viktigt det är att spara på energi, att bygga energisnålt och att köra bränslesnålt.
Och i takt med det växande miljömedvetandet uppenbarades också kärnkraftens risker. Fälldins nej till kärnkraft 1976 var ovillkorligt. Han skulle inte tillåta några nya reaktorer och kärnkraften skulle avvecklas, löftet var så starkt och övertygande att den socialdemokratiska regeringen tappade makten i valet efter 44 års oavbruten makt. Nu tog en borgerlig trepartiregering över, som leddes av kärnkraftskritiska centerpartister och lika kärnkraftsvänliga moderater och folkpartister. Det var förstås bäddat för konflikt, några dagar senare tvingades Fälldin gå med på att ladda reaktor 2 i Barsebäckskärnkraftverk. Svekdebatten blev våldsam och Fälldins första regering sprack två år senare.
Men kärnkraftsmotståndet i Sverige fortsatte att växa och våren 1979 inträffade det, som enligt kärnkraftsvännerna, inte skulle kunna hända. Några misstag i det amerikanska kärnkraftverket på Three Mile Island i Harrisburg ledde till en partiell härdsmälta. Under några timmar balanserade USA på gränsen till en tillbaka kärnkraftskritiska väljare och fälla regeringen. Moderaterna och Folkpartiet hoppades i sin tur att en folkomröstning skulle kunna ena de tre borgerliga partierna.
Författaren Tage Danielsson häcklade det politiska spelet i sin monolog "Om sannolikhet" i revyn "Under dubbelgöken" hösten 1979: "Före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt." Trots att riksdagsvalet blev en katastrof för Fälldins Centerparti lyckades inte Socialdemokraterna ta tillbaka regeringsmakten. Kärnkraftsvänliga Moderaterna var den stora vinnaren och kände vind i seglen inför folkomröstningen.
Ja eller nej till kärnkraft. Så borde frågan ha varit, men så enkelt val ställdes inte folket inför. I stället presenterades tre linjer, som alla sa sig vilja avveckla kärnkraften, fast på olika sätt.
Linje 1: Moderaterna, ville avveckla långsamt om det inte hotade sysselsättning och välfärd.
Linje 2: Socialdemokraterna och Folkpartiet sa samma sak, men ville dessutom att kärnkraften skulle ägas av stat och kommun.
Linje 3: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ville stoppa all utbyggnad och stänga alla kärnkraftverk inom tio år.
"En klar Ja-seger" skrev SN när linje 1 och 2 tillsammans fick 58 procent.
Kärnkraftsetablissemanget hade ridit ut den akuta stormen, lovade att den svenska kärnkraften skulle vara avvecklad senast 2010, och fortsatte sedan att bygga färdigt och ladda ytterligare sex reaktorer.
Långsam avveckling, var löftet. 2010 hade Barsebäcks två reaktorer släckts, men kärnkraften kommer att leva vidare länge än. Samma år beslöt Alliansregeringen att utslitna reaktorer ska få ersättas med nybyggda.
– Jag är kärnkraftskritiker och kärnkraftsskeptiker, men jag ser fördelarna med att kunna använda kärnkraftens klimatrena energi något längre för att på allvar bidra till att minska utsläppen i vår omvärld och stänga kolkraftverk i Polen och Tyskland, sa Centerpartisten och dåvarande miljöministern Andreas Carlgren.