Erika Olsson får hjälp av sin man Torbjörn Olsson att se till att kalven som rymt hittar tillbaka till hagen.
En kalv har rymt, när SN anländer till Onsberga gård nära Tystberga. Fast inte långt, bara ett par meter från hagen står den på vägen och ser lite vilsen ut.
– Det är garanterat min kalv, säger Erika Olsson, lantbrukare på Onsberga gård och som är ordförande i föreningen ekologiska lantbrukare. Mellan henne och kalven finns en kulle så hon har inte hunnit uppfattat smitaren.
Hon är tvärsäker för det finns inga andra kor på gårdarna runtomkring. Det fanns det tidigare. Då hjälptes bönderna åt med rymmare. Nu är det bara Onsberga som har djur.
Erika Olsson verkar inte så stressad över att djuret har rymt, kor gör det ibland, men hon vill snabbt veta att den inte går och mumsar gräs i någons trädgård.
– Det kanske inte är så roligt att hitta en ko på tomten, säger hon och ser sedan till att kalven kommer tillrätta.
Inne i den lilla gårdsbutiken är det nästan tomt på kött i kylskåpen. De väntar på en leverans av ekologiskt kött och bokningar finns uppskrivna.
Desto fler fårskinn syns. Den kompakta ullen är mjuk.
–Men den skulle aldrig vinna några priser, säger hon.
Hon förklarar att det finns lammskinnstävlingar. Där vinner lockiga skinn från Gotlandsfår första pris, inte hennes mer björnpälslika skinn.
Försöken att sälja fårskinn utan Gotlandslockar är ett försök att arbeta hållbart.
Fårskinnen vinner inga priser men Onsberga försöker sälja dem så de inte bara bränns upp efter slakt.
Erika Olssons har läst Lantmännens rapport om hållbarhet och hur lantbruket ska klara av att leva upp till Parisavtalet. Hon har även koll på Naturvårdsverket statistik. Rapporten handlar mest om växthusgaserna metan, lustgas och koldioxid men Erika Olsson ser att hållbarhetsfrågan är större än så och är kritisk till att ett konstgödselföretagrapporten delvis står bakom rapporten.
På hennes egen gård kastas mängder av ull, som hon klipper bort från fåren och även skinn kastas.
– Vi ger gärna bort allt ull, men det mesta hamnar i gödselstacken, säger hon.
Det finns inte tillräckligt många som är intresserade av råvaran. Någon enstaka konstnär och en pilbågsskytt som ville göra måltavlor av ullen, är det skrala resultatet. Även tarmar – som det går att göra korv av– slängs.
Kött rankas som det livsmedel med störst klimatavtryck. Nötkött har 23-39 kg koldioxidekvivalenter per kilo, och kyckling ligger på 2-3, enligt livsmedelsverket. Grönsaker har betydligt lägre.
– Jag har inga problem med att bara äta vegetarisk kost, säger hon.
Hon tycker att bilden är förenklad och exemplifierar med avokado, där inte koldioxidutsläpp är det störst problemet utan vattenåtgången, som påverkar människor lokalt.
Den allra största utsläppskällan för växthusgaser är torv- och gyttjejordar, enligt Lantmännens rapport. På Onsberga är någon enstaka procent av åkrarna av den typen.
Hur ser du på det?
– Vi kan inte göra något åt det utan att våra grannar påverkas, säger hon.
Åkrarna är ett resultat av en utdikad vattensamling och läggs de under vatten igen påverkas flera lantbrukare.
Finns det inte bidrag så att ni kan gå ihop och lösa det?
– Hade det kompenserat tillräckligt hade vi redan gjort det.
Hennes egna kor släpper ut växthusgasen metan när de idisslar men samtidigt står de inte inne i en ladugård och äter sig stora för att sedan slaktas, som de flesta kycklingar gör. Kycklingarna har ett lägre klimatavtryck, men djurhållningen är en annan.
Hennes djur går dessutom runt i hagarna och håller landskapet öppet, vilket gynnar den biologiska mångfalden, till skillnad från djuren på kycklingfarmarna.
Gårdens kor har flera funktioner utöver det självklara att de är mat. Deras avföring används som gödsel på fälten och behöver inte köpa in konstgödsel, som ger ett klimatavtryck både vid produktion och vid frakt.
Grisarna på Onsberga gård går och bökar i det fria. De äter ogräs och Erika Olsson slipper använda bekämpningsmedel. Samtidigt får hon problem med att avföringen från grisarna rinner ut i Östersjön
Att bara titta på en parameter blir för snävt, resonerar Erika olsson och tar sina egna frigående grisar som exempel.
Grisarna går ute och bökar i hagarna, eftersom de äter upp rötterna på besvärligt ogräs. Gården behöver därför inte använda bekämpningsmedel och dessutom slipper djuren vara i bås, som konventionellt uppfödda grisar är.
– Djurhållningen blir bättre, säger hon.
Baksidan är att när grisarna bökar i marken blir den frilagd och näringsämnen rinner ut i vattendrag. De bidrar till övergödningsproblematiken i Östersjön. För inomhusgrisar går det att samla upp gödsel och få kontroll över det.
– Det är komplicerat, säger hon.