Stora delar av Hamburg blev helt förstörda under andra världskriget. Så här kunde det se ut.
– Jag minns när vi åkte spårvagn genom Hamburg på natten. Vi åkte genom ett ruinlandskap. Gatorna var röjda, men på båda sidor var det ruiner.
Så berättar Nyköpingsbon Uwe-Elmar Rath om sina första minnen från sin födelsestad Hamburg. Då, 1949, var Tysklands näst största stad fortfarande till stora delar förstörd efter de förödande bombangreppen under andra världskriget.
I dag är Hamburg återuppbyggt, men det pågår på nytt ett krig i Europa, med sönderbombade städer som följd.
– Jag tänker att det här har man ju upplevt själv. Det var likadant. Men jag hade inte räknat med att det skulle bli krig igen, säger Uwe.
Han föddes i Hamburg 1942, mitt under ett bombangrepp. En kort tid därefter evakuerades han och hans mor till Uwes morföräldrar i staden Fürstenberg, i östra Tyskland, norr om Berlin. Fürstenberg undgick i stort sett bombkrigets fasor. 1945, när kriget var slut, låg staden i den sovjetiska ockupationszonen, i det som sedermera blev den kommunistiska diktaturen i Östtyskland, DDR.
Därmed kom Uwe också att uppleva Tysklands och Europas delning och den så kallade järnridån på nära håll. När det var dags att återvända till Hamburg för att börja i skolan, 1949, försökte han och hans mamma passera gränsen mellan öst och väst obemärkta men blev ändå gripna av sovjetiska vakter. Men de släpptes och kunde fortsätta västerut, till Hamburg där pappan väntade – och där spårvagnsresan genom ruinlandskapet gick.
Eftersom så många bostadshus var förstörda, var det trångbott i Hamburg då, och i Uwes familjs lägenhet fick flera familjer trängas. Men han minns denna den första efterkrigstiden som lycklig.
– Folk ville leva. De var glada att de hade överlevet och känslan var att det gick framåt, minns han.
Uwe-Elmar Rath
Senare, som ung man, sökte sig Uwe till den västtyska militären. Britterna, som hade lagt Hamburg i ruiner, var nu Västtysklands allierade. Fienden fanns i öst, på andra sidan den tysk-tyska gränsen – där Uwe hade vänner sedan barndomen i Fürstenberg. Under Kubakrisen 1962 stod han och hans kamrater startklara ifall ett krig skulle bryta ut.
– Vi satt med motorerna igång. Då sa jag till min kompis där att om vi åker iväg nu, då överlever vi inte det här.
Men det blev inget tredje världskrig, och några år senare kom Uwe till Sverige för första gången. Här inledde han en lång karriär inom restaurang- och hotellbranschen. Här träffade han också sin fru Agneta. Kontakten till Tyskland fanns samtidigt kvar, och 1993, efter återföreningen, flyttade de till Fürstenberg, till morföräldrarnas gamla hus. Då, efter murens fall, kommunistregimernas sammanbrott och Tysklands återförening, såg det ut som om Europa och världen gick mot fredligare tider.
– Man trodde väl då att världen insett att det gick att göra saker utan vapen, säger Agneta Rath.
I Fürstenberg drev Agneta en butik med svensk design och en tapetserarverkstad. I samband med pensionen återvände de till Sverige och hamnade i Nyköping. Och nu rasar återigen ett krig i Europa, ett krig som i sin brutalitet påminner Uwe om barndomens Hamburg.
– Jag har upplevt Hamburg i ruiner, och jag vet att det tog lång tid att bygga upp igen, säger han.
Att ett nytt krig skulle bryta ut i Europa, och föras på ett liknande sätt, med bombningar av städer och civila, hade han inte trott.
– Det är så primitivt, när man ser hur de bombar bostadshus. Jag förstår inte att de kan göra så, säger Uwe.