De glömmer aldrig larmet. Det är den 4 september och klockan är ungefär halv sju på kvällen. Kustbevakningens flygplan KBV 501 har precis landat på Skavsta efter ett rutinuppdrag och den fyra personer starka besättningen gör sig redo att gå av sitt arbetspass.
Då ringer Sjöräddningscentralen, JRCC.
– Jag får klart för mig att situationen är ytterst allvarlig och helt unik. Trots 14 år inom Kustbevakningen har jag aldrig ställts inför något liknande, berättar systemoperatören Anders, som precis som sina kollegor inte vill ha sitt efternamn publicerat.
Operatören på Sjöräddningscentralen berättar sakligt om ett osannolikt drama, som snart följs av medier över hela världen med rubriker om ett "Spökplan".
Tidigare på dagen har ett privat jetflygplan lyft från Jeréz i sydvästra Spanien med slutdestinationen Köln. Men i stället för att gå ner för landning i den tyska staden – fortsätter planet.
Operatören berättar för Kustbevakningens personal att piloten inte svarar på anrop. Dessutom har Frankrike, och flera andra länder, haft stridsflyg i närheten av jetflygplanet, men stridspiloterna har inte sett någon i cockpit.
Flygplanet tycks flyga med hjälp av autopiloten. Men inte så länge till. Bränslet beräknas ta slut i närheten av Gotland. När det sker kommer planet oundvikligen att störta.
Anders och hans kollegor går tillbaka till Kustbevakningens flygplan och lyfter igen. Siktet är inställt på att försöka genskjuta jetflygplanet och de styr mot Hoburgen, Gotlands södra spets.
I det här läget far en mängd tankar igenom besättningens huvuden.
– Uppdraget var att lokalisera olycksplatsen och försöka rädda eventuella överlevande. Vi har haft sådana uppdrag tidigare. Men i det här fallet fanns det ju ingen olycksplats än. Det har inte skett någon olycka. Den kommer att ske.
De inser att dramat sannolikt kommer att sluta illa. I värsta fall kanske planet störtar på land någonstans på Gotland.
– Förutsättningarna för att någon skulle överleva var inte stora. Men vi har räddningsflottar i flygplanet och kan släppa ner dem till nödställda.
Ombord på spökplanet finns den tyska affärsmannen och piloten Peter Griesemann, hans fru Juliana, dottern Lisa och hennes pojkvän. Sannolikt är de inte vid medvetande när Kustbevakningen ger sig ut på sitt uppdrag.
En timma efter starten larmar nämligen Peter Griesemann om problem med kabintrycket, enligt uppgifter i spanska medier. En rimlig teori är att samtliga ombord kan ha förlorat medvetandet på grund av syrebrist.
När jetflygplanet passerar Gotland står det klart att bränslet räcker längre än beräknat. Kustbevakningen försöker genskjuta, men jetflygplanet håller en betydligt högre hastighet än vad Kustbevakningens plan mäktar med.
Anders och hans kollegor hinner aldrig i fatt. Men med hjälp av information från flygledningen kan de följa planets färd. Strax utanför Lettlands territorialvattengräns börjar det tappa höjd. Först sakta, sedan fortare och fortare.
Till slut är planet borta.
– En kvart senare kommer vi fram till nedslagsplatsen. Vi ser omedelbart oljefläckar och en mängd små vrakspillror. Det verkar helt osannolikt att någon skulle ha överlevt, berättar Björn, som också är systemoperatör på Kustbevakningen.
När JRCC går ut med sitt första larm lyfter även en räddningshelikopter från Gotland. Även den litauiska sjöräddningen skickar en räddningshelikopter. Besättningen på KBV 501 dirigerar dem nu till rätt plats.
– Vi ser också att en av Stena lines färjor har vänt för att komma till undsättning. Vi dirigerar dem rätt också, berättar Björn.
Det står snart klart att alla ombord på jetflygplanet har omkommit. När Kustbevakningens personal återvänder hem pratar de om den dramatiska och tragiska händelsen.
– Vi var alla ganska tagna och tänkte på de anhöriga. Någonstans var vi också lite lättade över att vi aldrig hann fram för att se planet störta. Det hade varit ännu jobbigare.
Mitt i tragiken kan de också se att räddningsoperationen sköttes professionellt, trots att flera länder var inblandade.
– När det kommer till räddningsinsatser fungerar det nationella och internationella samarbetet otroligt smärtfritt. Det är ingen tröst i just det här fallet. Men det är något väldigt positivt i sig, säger Anders.