När Nyköping får sitt första lasarett år 1773 finns en enda läkare anställd. Det är han som på egen hand ska amputera ben, ta hand om förfrysningsskador och försöka få bukt med besvärliga lunginflammationer. Och han har varken verksamma mediciner, röntgen eller narkos till sin hjälp.
– Länge kunde läkarna mest trösta och lindra. Det var först runt 1800-talets mitt som man fick vissa möjligheter att bota sjukdomar. Och de stora förändringarna kom först hundra år senare med penicillinet och andra effektiva läkemedel, säger Nyköpingsbon och tidigare läkaren Henning Höjer.
De senaste åren har han och kollegan Roland Sahl borrat ner sig på allvar i medicinhistorien. När de gått igenom lasarettsläkarnas handskrivna patientliggare från 1800-talets Nyköping har de lärt sig massor om dåtidens patienter, sjukdomar och läkarvård.
– Det är imponerande hur mycket man kan få ut av de här sparsamma notiserna, säger Roland Sahl och slår på måfå upp en sida i den tunna liggaren där alla lasarettets patienter mellan åren 1827 och 1829 finns listade. I kolumnen för diagnoser återkommer syfilis gång på gång.
– Syfilis och andra könssjukdomar var ett stort problem på 1800-talet och det fanns flera särskilda kurhus här i Sörmland dit man skickade syfilispatienterna. Andra vanliga diagnoser är lunginflammation, förfrysningsskador och det man kallar "harläpp" på barn.
När lasaretten kom på 1700-talet var de tänkta för fattigt folk som pigor, drängar och arbetsfolk. Rikare människor vårdades i hemmet.
– Husbonden fick betala för vården av pigor och drängar och när det gällde "uslingar", alltså människor som inte hörde till ett hushåll, fick de vård bara om prästen lovade att stå för kostnaderna, berättar Roland Sahl
Under sina sista arbetsår lämnade han sin specialitet öron, näsa och hals för att istället fundera på hur journalföringen på datorer skulle administreras. Det var under det arbetet Roland upptäckte det gamla arkivet i källaren på landstingets kontorshus, och fick idén att skriva en bok om hur den medicinska vården såg i lasarettets barndom.
När kollegan Henning Höjer några år senare gick i pension från kirurgen på Nyköpings lasarett kunde de båda på allvar ta tag i projektet. Hur många timmar de sedan tillbringat bland handskrivna läkareliggare, apoteksräkningar och obduktionsprotokoll vågar ingen av dem gissa, men Henning sammanfattar arbetsinsatsen som "tidsödande men rolig".
– Det tar tid att tyda gamla handstilar. Läkare har skrivit uselt i alla tider, konstaterar Roland med ett skratt.
Båda är intresserade av historia och målet med boken är att sätta in Nyköpings sjukvård i ett större sammanhang. Även om lasarettet bara hade en enda läkare på plats fram till slutet av 1800-talet verkar kompetensen ofta ha varit hög och nymodigheter tog sig snabbt hit från stora sjukhus utomlands.
– Den första operationen med narkos i Nyköping utfördes 1848, mindre ån två år efter att narkos testades första gången i USA. Det är fascinerande att den nya tekniken nådde hit så fort, säger Roland.
Som gammal kirurg sätter Henning just narkosen högst på listan över 1800-talets viktigaste medicinska nymodigheter.
– Det måste ha varit en otrolig upplevelse att kunna söva ner en patient inför en operation. Tidigare fick man binda fast människor, hålla i dem med starka män och i bästa fall supa ner dem så de inte upplevde smärtan lika starkt.
Narkosen förändrade också kirurgyrket där det viktigaste förr varit att jobba snabbt och inte ta illa vid sig om patienten dog.
– Där gick kirurgin från slakteri till finpill, säger Henning.
I mitten av 1800-talet fick man också bukt med de många infektionerna på sjukhusen. Den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis insåg att dödsfallen i barnsängsfeber minskade rejält om läkarna tvättade händerna innan de undersökte de nyförlösta kvinnorna. Även detta medförde en ny era inom sjukvården.
– På 1890-talet dyker de första planerade operationsingreppen upp på Nyköpings lasarett. Det var först nu operationsmetoderna, renligheten och narkosen utvecklats så mycket att det var bättre att operera olika sjukdomar än att låta bil, säger Henning.
Vid den här tiden gör också blindtarmsinflammationer och patienter från högreståndsmiljö upp i de handskrivna liggarna. Blindtarmarna för att man först nu lärt sig diagnosticera dem, de välbärgade patienterna för att de nu söker sig till lasarett istället för att anlita privatläkare och vårdas hemma.
Roland och Henning har haft stor nytta av sina läkarkunskaper när de lusläst de gamla patientliggarna, men ibland har de också misslyckats med att identifiera dåtidens diagnoser och medicinska åtgärder.
– Man får inte glömma att den medicinska vården speglar den kunskap som fanns då, säger Henning och konstaterar att den unga kvinna från Floda som våren 1827 fick sin syfilis behandlad med "diet" nog knappast var så fullt frisk vid hemskrivningen i maj som liggaren påstår.
1903 fick Nyköpings lasarett tillgång till röntgen. Då blev det plötsligt möjligt att ställa diagnoser genom att titta inuti människokroppen – och här sätter också Henning och Roland punkt för sitt arbete.
– Journalhandlingarna ser helt annorlunda ut efter det här och materialet bara sväller. Någonstans var vi ju ändå tvungna att sätta punkt, säger Roland.
Efter förra sekelskiftet har sjukvården också genomgått enorma förändringar. Roland och Henning konstaterar att mycket hänt sedan de själva tog sina första steg in i vården.
– När jag jobbade extra som labbsyrra under läkarutbildningen på 50-talet var det väldigt omständligt att ta ett blodsockerprov. Man fick jobba länge i labbet med sin bunsenbrännare och blev det fel fick man ta om provet, berättar Roland.
– Och i dag testar patienterna själva sitt blodsocker hemma och skickar in resultatet till sjukhuset, inflikar Henning.
Grovjobbet med boken är klart. Nu återstår detaljgranskning, korrekturläsning och tryckning. Förhoppningsvis kan skriften finnas i butikerna före jul.
– När vi varit ute och pratat om boken har vi märkt att det finns ett stort intresse, säger Roland som tror att det kan vara nyttigt för folk att höra hur vården fungerade förr.
– Människor har ju alltid synpunkter på sjukvården, men nu får de något att jämföra med.