Marie Ohlsson och Katrin Erneby minns hur det var att jobba under pandemin.
När Region Sörmland den 9 mars 2020 kallade till presskonferens för att informera om det första fallet av det nya coronaviruset, var det trots allt med ett ganska lugnande budskap:
Kvinnan som var det första kända fallet av covid-19 i länet mådde bra. Hon isolerade sig i sitt hem, och läkarna på presskonferensen sa att de utifrån detta inte såg någon stor risk för spridning av sjukdomen i Sörmland.
Den 9 mars var en måndag.
Natten mellan fredag och lördag veckan därpå kom den första covid-patienten till intensivvårdsavdelningen på Nyköpings lasarett. Natten därpå kom ytterligare två svårt sjuka patienter.
– Jag tänkte att det är nu det börjar, minns Marie Ohlsson, sjuksköterska på iva i Nyköping, som jobbade när de första covidpatienterna lades in.
Sedan gick det snabbt. Efter några dagar fanns det 14 covid-patienter på iva i Nyköping. Fler fick inte plats, när det kom fler fick de skickas till andra sjukhus.
Som jämförelse: I dag finns det som mest sex iva-platser i Nyköping.
– Det var helt surrealistiskt. Patienterna låg på rad, säger iva-sjuksköterskan Mia Brofjord när hon tänker tillbaka på hur det var.
Hon säger att hon förstod att även Sverige skulle drabbas av smittan, när hon hörde om läget i Italien där viruset redan fått spridning.
– Men att det skulle bli som det blev här, det kunde man inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.
Under en tid tog iva i Nyköping bara emot covid-patienter – de som behövde intensivvård av andra skäl fick skickas till andra sjukhus. Gamla respiratorer plockades fram ur källarförråden, och personal från operationsavdelningen fick rycka in och jobba på iva.
Ändå räckte inte resurserna, utan även covid-patienter fick skickas iväg till andra sjukhus.
Som mest fanns 14 platser för covidsjuka på iva i Nyköping. Ändå fick patienter skickas till andra sjukhus när det var som värst.
I början var det ingen som visste riktigt hur patienterna bäst skulle vårdas, eftersom sjukdomen var så ny och okänd. Och långtifrån alla som lades in var gamla eller hade några kända underliggande sjukdomar.
– Man ville inte tänka på att många som låg där var i ens egen ålder eller yngre, säger Katrin Erneby, undersköterska på iva.
Inte heller visste personalen riktigt hur viruset smittade. För att skydda sig hade de både ansiktsmask, visir och annan utrustning. Ändå kunde det förstås finnas en oro över att själv bli sjuk.
– Men jag tänkte nog mer på att man kunde ta med sig smittan hem och smitta andra, säger Katrin Erneby.
För att skydda sig mot smitta hade personalen på sig bland annat munskydd, visir och rock. Här provar SN:s reporter utrustningen.
SN:s reporter Johannes Tångeberg får hjälp med att sätta på sig den utrustning som personalen på iva bar under pandemin. Det är krångligt, och blir snabbt varmt.
Att ta på och av sig skyddskläderna på rätt sätt var inte helt lätt när SN:s reporter skulle prova det.
För patienterna är tiden på iva till största delen ett svart hål. De hölls nedsövda och minns inget, berättar personalen. För att de skulle få en uppfattning om vad de varit med om fick de med sig en "dagbok" när de skrevs ut, med information om vårdtiden.
Covid-patienterna var svårare sjuka, krävde mer insatser och var hårdare sövda än vad som brukar vara fallet på iva. Smittrisken gjorde dessutom att anhöriga inte fick hälsa på.
– Men ronderande läkare ringde till anhöriga varje dag och berättade, säger Katrin Erneby.
Patienterna med covid var sjukare och krävde mer vårdinsatser än genomsnittspatienten på iva.
Nu, snart fem år senare, kan hon och hennes kollegor på iva blicka tillbaka på en extrem tid.
Marie Ohlsson tror att vissa av dem som jobbade då minns pandemin med enbart fasa, medan andra känner sig mer redo att slåss mot nästa pandemi, om och när den kommer.
– Andra tänker att de förstås inte vill uppleva det igen, men att det samtidigt finns en stolthet över att ha fått vara med om något sådant här i sin karriär.