Trängseln på Nicolaiskolans gård var nästan komplett där 40-talet lastbilar och traktorer med släp och väntade på sina studenter. Alltmedan musiken dånade från fullskaliga ljudanläggningar på flaken letade sig studenterna, med blommor och presenter runt halsen, fram till sina flak med småjäktade föräldrar, syskon och vänner i bakhasorna.
Med studentskyltarna i ena näven och den andra på stegen äntrade de sina lastbilsflak som var draperade med ordspråk, det ena fyndigare än det andra.
"Vi har skalat lika många kilon potatis som natur har räknat matte".
När kortegen började maka sig ut från Nicolaiskolans gård var Folkungavägens trottoarer fyllda av stolta familjer och vänner som väntade på att få se just sin student hoppa och sjunga av lycka.
"Vi har lika många Oscar som Leonardo di Caprio".
Kortegen har onekligen förändrats genom åren. Det som tidigare var en nästan ändlös karavan av fantasifulla fordon, där studentern färdades en och en eller möjligen två och två, har utvecklats till ett kollektivt tåg där de olika gymnasieskolorna skickar fyndiga budskap till åskådarna.
Ibland lite elakt, som:
"Vi på Enskilda är snygga, ni på Gripen kan bara bygga. På Enskilda är man fin, det är man inte på Tessin."
Och ibland bara konstaterande:
"Bönderna klagar över det låga mjölkpriset, då skulle de se våra låga betyg."