"Jag hade velat förstå tidigare varför saker och ting hände och också förstå mig själv som jag gör nu. Inte att det hade kommit så sent. Och det hade jag kanske fått om jag inte varit så stolt och struntat i att söka hjälp", säger Mats.
Tidningens reportageserie om våld i nära relationer fortsätter. Vi har träffat Mats, som är i 30-årsåldern och bor i Nyköpings kommun.
– Det har funnits tillfällen när jag har varit rädd för mig själv och funderat på vad som skulle kunna hända. Fastän jag har en spärr och förstår att det finns en gräns som inte ska passeras, har jag ändå undrat om det skulle kunna slå slint och hända något värre, säger Mats.
Han berättar att han började använda våld redan som barn.
– Då var det mycket fysiskt våld mot lärare och andra elever i skolan. Och jag sprang runt på stan och slogs en hel del. Senare i parrelationer var det psykiskt och verbalt våld. Men också våld i form av att slå sönder och kasta saker i hemmet.
Mats kunde uppträda hotfullt mot sin partner, skrika fula ord och att han hatade henne.
– Istället för att säga förlåt och ta ansvar, gick jag till personangrepp och tryckte på punkter bara för att vinna diskussionen. Det blev så när jag kände mig intryckt i ett hörn och inte visste hur jag skulle hantera situationen. Jag tänkte att det var alla andras fel: hade de inte tryckt in mig i hörnet hade inte jag behövt bli arg.
– När jag var mitt i det såg jag bara mig själv. Men efteråt när jag reflekterade över det som hände, kunde jag förstå att personen blev rädd och jag kände ångest för hur jag hade betett mig.
Hur kom det sig att du trots det upprepade beteendet?
– Det var egentligen att det blev en ny situation. Jag kände mig intryckt igen. Eftersom jag inte hade bearbetat det innan och tyckte att det var jobbigt, blev det ett sätt för mig att slå ifrån mig ansvaret. Då eskalerade det.
Mats fortsätter:
– Det är lite svårt att minnas. Det är nästan som att det är ett annat liv, när det var så kaotiskt.
Han tror att en anledning till att han använde sig av våld, var att han själv växte upp med våld i hemmet.
– Min pappa var våldsam mot min mamma, vilket jag såg som barn. Och nånstans trodde jag att det var okej. Så jag har två sidor: en som har utövat och en som varit offer. När jag förstod att jag på ett sätt gjorde samma sak som det jag hade varit med om kändes det så konstigt. Det jag inte tyckte om som barn, är det jag också gjorde.
Länge använde han uppväxten som en ursäkt, tills en anhörig sa att han faktiskt är vuxen nu.
– Det blev en ögonöppnare, att jag inte kan skylla mina dåliga beslut i livet på min uppväxt. Jag måste ta ansvar för det jag gör.
"Ingen är så stark att den kan ta sig igenom livets alla motgångar utan att ha någon vid sin sida som stöttar. Man måste göra jobbet själv, men någon som hjälper en upp när man ramlar tror jag att man måste ha", säger Mats.
Och så, i sena 20-årsåldern sökte han hjälp.
– Jag kom till en punkt när jag kände att jag måste få hjälp. Jag kan inte leva mitt liv så: vara arg och ställa till det hela tiden. Men främst för de runt mig som bara fick hoppa på karusellen och åka med.
I augusti förra året kom ett lagkrav på att socialtjänsten måste jobba för att personer som utsätter närstående för våld eller andra övergrepp ändrar sitt beteende. Enligt Familjefridsmottagningen i Nyköping söker relativt sett få våldsutövare själva hjälp.
Varför tror du att det är så?
– Man skäms såklart. Och många ser nog inte att de har bekymmer. Jag tror också att det är svårt om man är mitt i det, att inse att man behöver hjälp.
Var det så för dig?
– Jag visste att det jag gjorde inte var okej och att det var ett bekymmer som behövde lösas. Men för att kunna gå över tröskeln behövde jag en knuff. Det är oftast första steget som är jobbigt, men när du är i processen flyter det på.
På familjefridsmottagningen fick Mats prata med kuratorer.
– Det var där som saker knöts upp. Mitt beteende kopplades till att jag saknade känslor i mitt känsloregister.
En övning var att han fick en kortlek som det stod olika känslor på. Såsom ängslan – en känsla han inte hade i sitt känsloregister. "Det hjälpte mig att sätta ord på mina känslor. Att: okej jag är irriterad, inte arg", säger Mats.
Men problematiken fortsatte.
– Jag fick hjälp och kände att jag hade koll. Men så föll jag tillbaka i gamla mönster. Då hörde jag av mig till familjefrid igen. Det funkade i några månader, tills jag träffade min nuvarande. Då uppstod nya konflikter.
Han sökte hjälp en tredje gång.
– Då klickade det ordentligt. Jag arbetade hårt, för jag ville leva ett vanligt liv med min sambo. Och fick alla verktyg som jag behövde. Nu har jag förståelse för hur jag funkar i olika situationer. Om jag bara får lugna ner mig, fundera på vad jag vill säga och vad den andra personen försöker säga, får diskussionen en helt annan utgång.
Genom att berätta sin historia hoppas Mats kunna hjälpa andra.
– Men man måste ha självinsikt. Det är ingen som kan hjälpa en om man inte vill bli hjälpt.
Mats heter egentligen något annat.