Han skulle ju haft premiär här hos oss redan i september, men fick då ställa in.
Alltså blev det att åka från Skellefteå och komma hit på sin lediga söndag och sedan upp till Sandviken för att fortsätta turnén.
Tack för besväret, säger jag och, tror jag, även publiken på teatern i går kväll. Jag är dessutom rätt säker på att det här är det bästa han gjort, i vart fall det bästa jag sett honom göra.
Han har läst på massor om Svenska Amerika Linien, som i sextio år förde passagerare mellan Göteborg och New York och skapade det han kallat en flytande epok på Atlanten.
Båtarna hade ståtliga namn som Gripsholm och Kungsholm och bland resenärerna fanns Greta Garbo och Mauritz Stiller, Jussi Björling och Vilhelm Moberg och även kungligheter.
Starten för detta familjen Broströms rederi skedde ju före flyget och åtta–nio dagar på Atlanten gick ju att fördriva med mat och sällskapsliv, musik och dans. Lyx alltså för förstaklasspassagerarna som aldrig behövde möta dem som bara hade råd med andra klass eller tredje.
Någon gång kändes det i går att Mattias Enn hade en läxa av fakta han ville redovisa, som de berömda konstnärer och designers som stod bakom lyxen och dekoren. Men även detta var insatt i ett elegant sammanhang, så att denna föreställning växte till en välgjord svensk 1900-talshistoria.
För Mattias Enn har inte bara roat sig med att göra satir på rika svengelska änkor och deras förmiddagsdrinkar, utan här finns också en småländsk utvandrare på dialekt och dennes otur därborta och sedan längtan hem. Och så en inblick i en kypares trofasta arbete och homokärlek som besjöngs med Karl Gerhards tvetydiga "Där de stora torskarna gå".
Viktigast var att Mattias Enn visade att han är en äkta estradör i en tid när få kan bära upp en frack och sjunga en kuplett. Men det kan han – så att man hör varje bokstav.
Om han vill kan han härma Karl Gerhard och hans vassa tunga i sådant som "Han är ett bedårande barn av sin tid".
Carina E Nilsson vid pianot var fantastiskt effektiv i alla genrer och bidrog mycket till att Cole Porters "You’re the Top" nästan lät så bra som Porter själv.
Roligast av allt var den tungvrickande sången om "Den vredgade sjömanshustrun", som vi minns med Hjördis Petterson.