Lite fusk är det med körerna från Stockholm. Där verkar finnas hur många skolade röster som helst, så att körledarna kan välja och handplocka. Bo Aurehl nöjer sig i de flesta fall med bara 16 sångare för sin kör, men har trimmat den till ett fantastiskt instrument, det framgick under konserten i går kväll i S:t Nicolai kyrka.
Ja, om man får tro hemsidan övar kören Stockholm Singers bara var tredje vecka tillsammans. Men det är ingen djärv gissning att medlemmarna övar mycket däremellan.
En specialitet verkade vara att sjunga tätt bundet legato och med värme och perfekt rensjungning, även i Verdis knepiga Ave Maria.
En annan att ha full kontroll på klang och volym och kunna sjunga hur svagt som helst och ändå vackert och med textning, så som i Kung Liljekonvalje. Och Oskar Lindbergs Stjärntändningen var vackrare än någonsin i går.
Ibland kunde där någon mellanstämma nästan lyftas väl mycket, och det hördes en aning att en av sopranerna var nummer ett, eller vad man ska kalla det.
Ibland tyckte jag också att Bo Aurehl vevade på väl mycket och gick sina sångare alldeles för nära. Och i Bach-motetten Der Geist hilft var det nära exhibitionism att bättra på tretaktssvänget i musiken med så stora kroppsrörelser.
Märkligt då att han ibland nästan inte dirigerade alls eller med minimala fingerrörelser. Och att han med sin noggrannhet fick Waldemar Åhléns Sommarpsalm att bli som ny, speciellt sista strofen.
Programmet var egentligen inget märkvärdigt, snarare ett publikvänligt urval av just svenska nationalromantiska körpärlor plus några tillbakablickar. Så kvällens mest modernistiska kontrast fick bli orgelstycket Arabesque av Louis Vierne.
En människas tilltal till Kristus stod i centrum i bönen O Jesu mi dulcissime av Giovanni Gabrieli, och här lyckades kören dela sig i två och få till en hel del av den mäktiga efterklangen som lär ha fyllt Markusdomen i Venedig.
Kärens allra vackraste sång handlade om jordisk kärlek men med de skiraste poetiska versifieringar: stanna du min duva. Alltså Rakastava av Sibelius på svenska, och otroligt hur kören kunde låta lika dynamisk som stråkorkesterversionen.