Alexandra har lätt för att lära. Redan som femåring knäckte hon läskoden. Men att koncentrera sig under långa lektioner i skolan är en helt annan sak.
– Jag är impulsiv och rastlös. Det värsta jag vet är att sitta stilla länge och jobba med samma sak. Det funkar inte, berättar Alexandra.
Men det var inte bara långtråkiga lektioner som var problemet för Alexandra. På rasterna gick hon lätt upp i varv, hamnade i bråk med de andra barnen och kunde slå till direkt om det blev konflikt. Redan i förskolan började mamma Anna misstänka att Alexandra hade adhd.
– Det tog lång tid innan vi fick en utredning och när Alexandra fick sin diagnos kände jag "Äntligen!". Det var inte så att jag letade fel på mitt barn, men vi befann i en situation där tillvaron inte fungerade längre, berättar Anna.
Alexandra var åtta år när hon började äta Ritalin som ska hjälpa barn med adhd att koncentrera sig och inte vara så impulsiva. Medicinen fungerade bra, men effekten satt inte i så många timmar. Och om Alexandra glömde sin morgontablett märktes det direkt.
– Det blev kaos i skolan. Jag kunde kasta böcker i någons huvud bara för att vi var osams om en småsak.
I dag har Alexandra fyllt 15 år och går i nian på Vittraskolan i Nyköping. Hon äter fortfarande Ritalin, men kombinerar den med den mer långverkande medicinen Strattera för att slippa obehagliga humörsvängningar. Nackdelen är att medicinerna som biverkning ger dålig aptit och matlust, men fördelarna är fler.
– Medicinen gör mig mer "normal", säger Alexandra och skrattar själv åt uttrycket. Jag blir inte superarg på en sekund, jag har lättare att koncentrera mig och rasterna blir inte lika intensiva.
I den pågående debatten om adhd har både Alexandra och mamma Anna en tydlig ståndpunkt. De tvekar inte en sekund om att Alexandras problem beror på medfödda förändringar i hjärnan och att medicinering är nödvändigt.
– De som säger att adhd är ett påhitt kan låna hem Alexandra en månad utan mediciner. Jag önskar dem lycka till, säger Anna.
Men hon är samtidigt tydlig med att medicin inte ska vara det första alternativet.
– Innan Alexandra fick sin diagnos testade vi alla möjligheter hemma, från tydliga regler till piktogram med bilder som skulle förbereda henne på vad som skulle hända. Ingenting fungerade. Till sist fanns inget annat alternativ än medicin. Men nu när jag engagerat mig i adhd-föreningar hör jag skräckexempel från båda håll, både om föräldrar som stångar sig blodiga för att deras barn ska få en diagnos de behöver och om barn som får medicin direkt utan att man ens testat andra lösningar.
Om Anna fick önska sig något vore det mer lyhördhet från skolans håll.
– Om skolan kunde jobba mer med tydliga regler och instruktioner och samtidigt vara flexibel för att människor är olika skulle fler barn med den här problematiken klara skolan bättre. Men samhället kommer aldrig att anpassa sig efter dem som har ADHD, och därför blir det de här barnen och ungdomarna som får anpassa sig istället genom att äta medicin.
I dag fungerar skolan okej för Alexandra, även om hon måste gå ut ur klassrummet ibland när det blir för segt och långsamt. Hon tror att hon kommer att gå ut nian med godkänt i alla ämnen och siktar på Industriteknisk linje på Framtidsgymnasiet i Nyköping.
– Jag vill bli svetsare. Jag är mer praktisk än teoretisk och har alltid gillat när det blixtrar och gnistrar.
Fritiden tillbringar hon gärna på scen. Alexandra är med i Teaterträdet, går musikalkurs på NYMOS och ska vara med i sommarens Gästabudsspel.
– Att spela teater passar mig jättebra. Det händer saker, jag har ett manus att följa och det kommer inte jobbiga överraskningar. Dessutom får jag gå in i en annan roll och slipper vara "den där irriterande tjejen som har adhd".
Men även om rastlösheten och koncentrationsvårigheterna gjort tillvaron tuff för Alexandra finns också fördelar med en hjärna som fungerar lite annorlunda.
– Jag är kreativ och tänker på ett annat sätt än andra människor. När vi jobbar med problemlösning i matten kan jag ibland lösa ett tal på minut medan de andra behöver en kvart på sig, berättar Alexandra.
Hon hymlar inte med sin diagnos och att hon har adhd är en av de första saker hon berättar när hon träffar nya människor.
– Om man ska umgås med mig är det viktigt att förstå hur jag fungerar. Jag kan inte hjälpa att jag har adhd. Det viktiga för mig är att hitta lösningar som får vardagen att funka.
Och medicinen tänker hon inte sluta med.
– Det skulle bli jättemycket kaos i mitt liv. Jag behöver den för att fungera som vanliga människor och inte drabbas av panikångest. Utan medicin tror jag inte ens att jag skulle klara av att gå till skolan.