– Anna Lindh hade alltid tid att stanna och prata. Jag minns henne när hon sprang till Ica för att handla med sina söner efter jobbet, alltid med ett leende på läpparna, sa Christina Södling, ordförande i Nyköpings arbetarekommun.
Det öppna mötet för att hedra den tidigare utrikesministern, som gick bort för precis tio år sedan, konkurrerade med en av sensommarens allra sista, soligaste dagar. De långa gardinerna i Nicolaiskolans aula fladdrade i brisen när Dick Lundberg sjöng innerligt om medmänsklighet och om att finnas där när livet är hårt och kallt.
Längst bak i salen fanns de minnesböcker som tryckts upp med sörjandes kommentarer till mordet och Anna Lindhs gärning. De delades ut, samtidigt som arrangörerna hoppades få in bidrag till den minnesfond i Anna Lindhs namn som varje år delar ut stipendier till personer som verkar i hennes anda.
Jytte Guteland, styrelseledamot i Anna Lindhs minnesfond, påminde om vikten att vara samma människa i alla de rum man finns i. Det vanliga är att stora ledare kanske lämnar vardagen för att fokusera på den större gärningen.
Anna Lindh lyckades kombinera de båda världarna och avbryta Storbritanniens utrikesminister för att trösta och peppa en utelåst son.
– En människa kan förändra energin i ett möte, kan förändra ett helt land. Med fonden kan vi föra hennes politiska längtan vidare, sa Jytte Guteland.
Känslan som dröjde sig kvar efter mötet i Nicolaiskolan var att även om vi inte alla kan bli framgångsrika utrikesministrar så kan vi bli varma medmänniskor. Vill vi det är mycket vunnet.