Anna Lindh var inte rädd för att göra sin röst hörd. Något som tidigt fick hennes namn att flyga över rubriker i landets största tidningar.
Redan som tolvåring gick hon med i SSU, inspirerad av Olof Palmes internationella engagemang – inte minst motståndet mot kriget i Vietnam. 1982 blev hon som 25-åring riksdagens yngsta ledamot i valet, och två år därefter spräckte hon ännu ett glastak när hon valdes till SSU:s första kvinnliga ordförande.
Trots att hon var förhållandevis ung, vågade hon ofta ta fajten mot maktens män – däribland Socialdemokraternas ordförande och statsminister Ingvar Carlsson. Särskilt i frågor kring miljö och internationell rättvisa.
Eva Franchell var en av Anna Lindhs närmsta vänner, och under lång tid hennes pressekreterare. Enligt henne var något av det främsta som definierade Anna Lindh det starka självförtroendet.
– Jag är imponerad över hur kaxig hon var. Hon var helt orädd.
Förutom att Anna utmärkte sig i politiken, var hon också av hett intresse för skvallerpressen. Inte minst spekulerades det i slutet av 80-talet kring hennes kärleksliv, om hon var gravid och hade ett förhållande. Kanske rent av med en viss minister i regeringen?
– Hon var en riktigt skvallerkaramell. Det skrevs väldigt mycket om henne i Hänt i veckan och Svensk Damtidning på den tiden.
Efter ihärdigt jagande av medierna sommaren -88, gav Anna till slut med sig och berättade. Hon och civilminister Bo “Bosse” Holmberg var ett par.
Och det var genom Bosse som Anna skulle hamna i Södermanland. När han utsågs till ny landshövding i länet 1995 av statsminister Göran Persson, flyttade de och deras två söner till Nyköping.
Samtidigt passade Göran Persson, som tidigare varit förstanamn i Sörmland, på att flytta till Malmö och lämna S-riksdagslistans topp till Anna. Ett skeende som Eva Franchell menar blev helt avgörande för Annas liv.
– Det där var väldigt smart gjort av Göran. Nu fick hon en egen plats till riksdagen, det var jätteviktigt för Anna och hennes framtida politiska liv – att ha en stabil grund någonstans. Så byggde hon den i Sörmland.
Anna, som då var miljöminister, vägrade åka statsrådsbil till jobbet i Stockholm. Varje morgon tog hon istället tåget från Nyköpings station, med alla andra vardagspendlare.
– Hon försökte ju på många sätt vara en så vanlig morsa som möjligt. Det gick väl sådär, säger Eva Franchell och skrattar.
– Ja, det vore ju att ljuga att påstå att det är idealt att vara minister och småbarnsmamma. Hon var inte hemma alltid, så var det ju.
Som enda landshövding i Sverige valde Bo Holmberg och hans familj att inte bo i det officiella residenset. Istället flyttade de in en vit mexitegelvilla vid Nyköpingsån.
– Anna var inte så nöjd med huset från början, för det var massa tuja på huset – såna där mörka burriga barrbuskar. Men dem bytte hon ut så fort som möjligt, och satte ner fina blommor istället.
En helg kort efter valet -98, när Anna var med barnen på simskola i Nyköpings badhus, ringde telefonen. Det var Göran Persson, statsministern. Han frågade om hon var beredd att axla rollen som utrikesminister. Till Eva Franchell sa hon:
“Jag får inte säga någonting, men om du vill fortsätta att arbeta med mig får du ta på dig kjol imorgon.”
Budskapet var tydligt: det var på ett traditionstungt departement hon skulle hamna.
Även som utrikesminister såg Anna till att regelbundet delta på möten och aktiviteter i den lokala S-föreningen i Nyköping. Och betydelsen av Södermanland syntes inte minst när hon valde att förlägga EU:s stora utrikesministermöte i Nyköping 2001.
Relationen till Anna minns Eva med värme och mycket humor. När de umgicks avhandlade de allt ifrån politik till kärlek, men tillsammans delade de också många skratt.
– Vi brukade gå till olika hotellbarer runt centralen i Stockholm och dricka vin. Hon skulle ta tåget hem till Nyköping, och på de här hotellbarerna var det ju bara turister så det var ingen som kände igen henne. Där kunde vi skratta ifred.
Men på den där onsdagen för 20 år sedan fick allt ett brutalt slut. Eva och Anna svängde förbi Filippa K på NK för att hitta en kavaj som hon kunde ha på sig i en stundande tv-debatt. Det skulle bli den sista gången de skrattade ihop.
– När Anna försvann förlorade jag en väldigt god vän. Någon man alltid kunde ringa eller messa, när man tyckte något var dråpligt. När Anna försvann blev mitt liv mycket tråkigare, för vi hade ju så väldigt kul ihop.