Vi tar honom till barnkliniken nu. Sköteskan visade hastigt upp ett skrynkligt och blodigt litet knyte med boxarnäsa. Min son. Jag kände ingenting. Han skrek inte. Hade haft navelsträngen två varv runt halsen. Svalt ner fostervatten i lungorna och hjärtat hade fått hjälpas igång med massage. Jag var lättad. Ta honom bara. Jag ville inte längre bli en mamma. Jag ville bara hem. Chockad och omtöcknad av smärta somnade jag så småningom, utan tanke på hur det måste kännas för mitt nyfödda lilla barn. Ensam. I en plastbalja. I en sal på lasarettet.
Mitt hjärta blöder när jag tänker på det nu. Hur fruktansvärt det måste ha varit! Att bli övergiven så där direkt efter födseln. När man ännu inte vet vem man är. När det enda man känner till är livet i sin mamma. Hur kunde jag? Både medvetet och omedvetet har jag nog försökt att gottgöra honom sedan dess. Kompenserat för mitt bristande moderskap de där första, skälvande timmarna jag gav honom i livet. Min son. Min förstfödde. Min lilla, lilla kille…som nu blivit stor. För en månad sedan tog han studenten! Det spirande lilla fröet som började gro i min mage för snart tjugo år sedan, har vuxit till sig och är på god väg att slå ut i full blom. Och nu är det min tur att bli övergiven! Det är inte heller så lätt ska jag säga. Även om det är helt normalt och naturligt. Jag vet ju att det är så här det ska vara, men ändå känns det svårt.
Jag har hört talas om en ursprungsbefolkning, med en speciell ritual för mammor med halvvuxna söner. Stammens alla män ställer upp. Både som motståndare och som motagare. Sedan låter man mamman få slåss mot dem. Slåss, för att visa hur stark hennes kärlek är. Slåss, för att visa hur ogärna hon vill släppa taget om sin son. Och slåss, för att visa hur ont det gör. Jag tänker mig att det är en väldigt fin ritual, som ger mamman en möjlighet att leva ut allt det svåra. En möjlighet att bli bevittnad i sin smärta och samtidigt en möjlighet att påbörja läkningen. Vilken ansvarsfull ritual och så mycket kärlek!
Åh, vad jag skulle önska mig en sådan grupp med män! Som trygga kunde stå där och ta emot alla mina känslor. För jävlar vad ont det gör när knoppar brister!