Att göra sin vilja känd via donationsregistret är viktigt, enligt Maria Berg. Det underlättar för både anhöriga och vårdpersonal om det är känt om en person vill donera sina organ eller inte.
– Det som jag tycker är så fint med organdonation är att det mitt i det hemska, att en patient dör, att nära anhöriga mister någon, så kan det finnas något hoppfullt, säger Louise Elander.
Hon är överläkare i anestesi och intensivvård och donationsansvarig läkare på Nyköpings lasarett.
Hennes och hennes kollegors jobb går ut på att rädda liv. Men när det inte går, kan deras arbete ändå bidra till att någon annans liv räddas.
Behovet av donerade organ är stort.
– Det är därför vi brinner för den här frågan. Det är många som avlider i väntan på donation, säger Maria Berg, intensivvårdssjuksköterska och donationsansvarig sjuksköterska på Nyköpings lasarett.
Organdonation kan komma ifråga för patienter som avlider på en intensivvårdsavdelning. Tidigare kunde organ i Sverige bara tas från en person som är hjärndöd, men där cirkulation hålls igång ytterligare en tid med hjälp av respirator.
Det gjorde att många aldrig kom ifråga för donation.
– Problemet med den traditionella formen av donation är att en del patienter inte avlider på "rätt" sätt, säger Louise Elander.
Sedan några år kan organ doneras även av patienter vars livsuppehållande behandling har avslutats och cirkulationen helt har upphört.
Beslutet att avsluta livsuppehållande behandling fattas efter läkarundersökning, där det slagits fast att behandlingen inte längre ger någon nytta, och tas utan hänsyn till eventuell donation. Med det nya arbetssättet kan en person som avlider inom tre timmar efter att den livsuppehållande behandlingen avslutats bli donator.
Under tiden får patienten självklart lindrande vård, precis som alla döende patienter, betonar Louise Elander.
Tack vare detta sätt, som nu införts även på Nyköpings lasarett, kan fler organ tas tillvara.
På andra sjukhus, där den här metoden införts, har man redan sett att antalet donerade organ ökar.
Organdonation kan komma ifråga för patienter som avlider på en intensivvårdsavdelning.
För personal och anhöriga innebär det nya sättet förändringar. När en person väl har dött och cirkulationen upphört är det bråttom.
– Det går väldigt fort från att det att patienten är dödförklarad, tills den måste in på operation, säger Louise Elander.
Det gör att anhöriga kanske inte kan ta avsked av den döda på riktigt samma sätt, även om den dödas kropp återlämnas till de anhöriga efter att de organ som ska doneras har tagits ut.
Det skulle kunna vara ännu en traumatisk upplevelse för de anhöriga, men erfarenheter från andra sjukhus tyder inte på att detta är ett stort problem, enligt Louise Elander och Maria Berg.
– Det som vi ser är snarare att anhöriga blir besvikna om det inte blev någon donation, säger Maria Berg.
Att anmäla sig till donationsregistret underlättar för vårdpersonal och anhöriga om en donation skulle kunna bli aktuell. Man kan anmäla sig direkt till Socialstyrelsens register (googla!) eller via 1177.se
Det är också möjligt att lägga in ett medicinskt id i sin telefon, där man visar sin inställning till organdonation.
Det är alltid patientens senast kända vilja som ska avgöra frågan om organdonation. Om personen inte har anmält sig till donationsregistret eller berättat vad den tycker, ska donationsviljan utredas av sjukvården. Då tillfrågas de anhöriga om patientens inställning. Eftersom många aldrig diskuterat frågan kan det vara svårt för anhöriga att behöva försöka resonera sig till vad personen kunde ha haft för inställning.
Därför uppmanar Maria Berg och Louise Elander alla att göra sin vilja känd i donationsregistret. Oavsett vilken inställning man har, underlättar det för anhöriga och vårdpersonal att känna till den.
Maria Berg samtalar alltid med de anhöriga en tid efter att en donation genomförts. Då kan hon även berätta om hur de donerade organen kommit till nytta.
– Det brukar vara otroligt uppskattat, och det alla blir glada över är att få veta vilka organ som kunde doneras och hur det gick för mottagaren.