Hodan småfnissar lyckligt. Tänk att hon, som knappt kunde ett ord svenska för några månader sedan, nu kan småprata med grannen. Säga vad hon vill ha i affären. Utbyta tankar med andra, om sådant som hör livet till.
Hon har inte missat en gång. Det har inte heller väninnan Nima Abdillahi Ismil, som oroat sig för att träffarna skulle ta slut till sommaren.
- Men vi ska fortsätta att träffas i höst. Jag är så glad att jag får fortsätta, säger hon, och ler varmt mot sina medspråkarkvinnor i Nyköping-Oxelösunds Zontaklubb II.
Det hela började med att Zontakvinnorna hörde talas om att det fanns somaliska kvinnor som ville träna svenska i grupp. Medborgarskolan kontaktades, och vips var onsdagsträffarna igång för dryga dussinet kvinnor i det lilla huset Trekanten i Brandkärr.
- Vi har kört läxläsning och allt möjligt annat tillsammans. Pratat om vardagliga saker, och lärt känna varandras kulturer och traditioner. Vi har haft väldigt trevligt, och skrattat mycket ihop! berättar Margareta Sjöblom, klubbens president.
Hon är full av beundran inför de somaliska kvinnornas iver att ta till sig svenskan. Hur både mod och språk har utvecklats, och de ringar på vattnet som har spridits:
- Det har lett till många bra saker! Någon har fått jobb, en annan en cykel. Vi har lagat mat ihop och gjort utflykter.
Det här med utflykterna gillar Hodan, Nima och deras vänner.
- Utflykten till Oxelösund var härlig. Vi såg skogen, havet, lunchade och fick jättegott fika! säger hon glatt, bubblande av entusiasm.
Haweyo Ismail Farah håller med. Talar om lugnet i Nyköping, och hur hon uppskattar allt det vackra. Hon är innerligt tacksam för Zontakvinnornas initiativ.
- De har hjälpt oss massor, och det betyder så mycket. Den dagen vi får hit våra barn från Somalia, kommer vi att kunna prata svenska. Då kan vi hjälpa dem mycket bättre.
I kväll är det avslutning. De som haft högst närvaro får diplom och en gul ros, Zontas symbol för vänskap. Hodan får en. Nima också. De kramar som utväxlas mellan kvinnorna är fulla av glädje och värme.
Margareta Sjöblom är tacksam för allt hon fått genom sin roll som medspråkare.
- De här kvinnorna har sina familjer kvar i Somalia. Ändå har de en otrolig livsglädje och styrka. Jag är så glad att jag har fått lära känna dem.
De sjunger Idas sommarvisa tillsammans. Det känns högtidligt. Och väldigt, väldigt fint.