Nu väntar familjen Holmbergs första jul utan Anna

David och Filip ska duka varannan dag, Bosse har förbundit sig att ta hand om programmet när familjen träffar vänner i Stockholm. Anna lovade att göra nya saker tillsammans med barnen. – Jag blir lite glad när jag ser den där lappen, säger Bo.
Det var Anna som lanserade idén med ett kontrakt för att få bättre flyt på hemsysslorna och för att lära barnen hur viktigt det är att dela på jobbet. Alla skulle skriva under med sina namnteckningar.
– Jo, det fungerade. Killarna blev jätteduktiga på att duka och duka av. Vi kom på att det blev roligare och bättre om var och en tog ansvar. Jag tror att Anna skämdes lite inför sin syster, som har flickor. Hon såg att våra pojkar inte gjorde lika mycket hemma som sina kusiner. Det kan väl lätt bli så, att killar inte gör lika mycket.

Bo förbereder barnens första jul utan sin mamma. I år är det han som har fyllt de traditionella julkalendrarna med små paket som sönerna får öppna varje dag – från första advent till julafton. Han skrattar – det är ingen lätt match att hitta grejor att lägga i 24 paket.
Julafton firar han och pojkarna hemma hos Annas föräldrar som bor strax utanför Ludvika. Annas syster kommer också med sin familj. Så brukar julen se ut. Och så får det bli i år också.
Efter jul tar Bo och pojkarna en utlandssemester tillsammans med goda vänners barn och grabbarnas bästisar och deras familjer.
– Jag har fått det rådet, att åka bort med pojkarna. Eftersom julen i så hög grad är en familjen högtid kan det vara bra att inte vara hemma då.

För några veckor sedan tog han dem till London. De fotbollsintresserade sönerna fick bland annat träna fotboll med Arsenals A-lag.
– På den resan skrattade de från magen på ett sätt som jag inte hört sedan Anna gick bort, säger Bo.
Han säger att han själv börjar landa i sin sorg. Han försöker fylla igen minnesluckorna,. Den omedelbara tiden efter Annas död med manifestationer och minnesstunder har suddiga konturer.
– Jag har inga tidsbegrepp och inga klara minnesbilder från den första tiden. Jag minns inte hela begravningen, säger han. Men det är bra att det finns fotografier, det är viktigt för både mig och barnen att reparera luckorna.
Bo Holmberg säger att intellektet direkt förstod att Anna hade dött. Men känslorna hann inte med. De behövde längre tid för att hinna ikapp verkligheten. Ändå gick han snabbt tillbaka till jobbet på länsstyrelsen.
– Jag hade två livlinor. Barnen och jobbet. Det var viktigt att snabbt få det så normalt som möjligt. Det var bättre att gå till jobbet och må dåligt än att sitta hemma.

Pojkarna gick också tillbaka till skolan efter några veckor. De går i trean respektive sjuan på Östra skolan i Nyköping.
Bo Holmberg berömmer skolans personal för dess professionalism och stort engagemang.
– Det finns en väldigt bra uppställning runt barnen från lärare, skolläkare och rektor. Det har också hjälpt mig. Varje vecka stämmer jag av med en kvinna som är duktig på barn, vi pratar om det som är aktuellt just då. Genom att prata om barnen får också jag stöd. Jag får mycket omtanke från människor runtomkring mig. Jag känner en enorm värme när jag går runt i Nyköping och jag har fått brev från världens alla hörn. Det har känts bra att dela sorgen efter Anna med andra, det är inget som har inkräktat på min privata sorg.

En påtagligt hjälp i sorgearbetet är också mediernas dokumentationer av Annas liv och gärning. Olle Svenning blev först ut med en minnesbok.
– Det kändes bra när den kom. Men jag är besviken på kvällstidningarna. Jag har sagt till barnen att mamma inte hade ont, det har läkarna sagt till mig. Och så kommer det en löpsedel om hur mördaren vred om kniven i Anna.