— Jag tror, peppar, peppar, att det blir en av mina bästa baletter, sa Birgit Cullberg i en intervju några veckor tidigare.
Det var några dagar kvar till pingstafton och i den välbekanta doften av gymnastiksal jobbade scenarbetarna intensivt med dekor och ljussättning. Nyköpings sporthall intill Östra skolan rustades för en världspremiär med kunglig glans, både bildligt och bokstavligt.
79 år gammal hade egentligen Birgit Cullberg avslutat karriären, hennes skapelse Cullbergsbaletten var sedan länge känd över hela världen och hon hade lämnat över det konstnärliga ansvaret till sin son Mats Ek. Trots det var hon fullt aktiv med att sätta upp baletter och var signerad för uppdrag i Schweiz, USA och Danmark under hela 1987.
Men Birgit Cullberg hade en hemlig dröm, att någon gång få göra en balett om Nyköpings Gästabud. Hon avslöjade hemligheten vid ett middagsbord för dåvarande Saab-chefen och Nyköpingsbon Sten Wennlo, som naturligtvis insåg potentialen i Birgit Cullbergs tanke:
En nyskriven balett kring Gästabudet, det skulle bli en perfekt födelsedagspresent från Saab till Nyköpings kommun som skulle fira 800 årsjubileum 1987.
Det var nog inte så svårt för Sten Wennlo att ta på sig spenderbyxorna, första halvan av 1980-talet hade varit en enda lång framgångsresa för det Nyköpingbaserade bilföretaget.
Saabriket med alla dess 1 700 anställda blomstrade av välstånd, nästan var fjärde bil i Nyköping var en Saab, och var den överlägset största privata arbetsgivaren i kommunen. Företaget var också en god kommunmedborgare, som ville ta sin del av det sociala ansvaret.
Därför sponsrade Saab generöst och stöttade framför allt kultur- och idrottsevenemang. Kammarkören, Filharmonikerna och Nyköpings BIS, både friidrott och fotboll, var några av dem som fick största delen av kakan.
Om företaget skulle kunna locka välutbildade människor till Nyköping måste också staden vara attraktiv som bostadsort för hela familjen, var tanken. Politikerna var förstås tacksamma, ty det som var bra för Saab var också bra för Nyköping, resonerade man.
Saab låg på topp och Birgit Cullberg fick uppdraget.
Nyköpings kommun fyllde 800 år 1987, och det skulle firas rejält med fest och glädje.
Alla invånare skulle trivas och besökarna skulle känna sig välkomna, man skulle visa upp ett blomstrande kultur- och fritidsliv som i förlängningen skulle locka företag att etablera sig i Nyköpings kommun där allt var nära.
I dag är det kanske lätt att dra på munnen och tycka att detta var floskler, för vilken kommun vill inte visa upp en sådan sida av sig själv?
Men verkligheten för Nyköpings kommun var allt annat är nära. I själva verket var Nyköping, sedan kommunreformen 1974, till ytan en av de största kommunerna söder om Dalälven. En jättelik kommun, med tätorterna Nyköping, Trosa, Vagnhärad och Gnesta, som täckte mer än halva Sörmland.
Visserligen växte Nyköping, 1983 hade storkommunen 64 517 invånare, en ökning med 287 personer sedan förra årsskiftet. Men halva befolkningsökningen låg i Östra Sörmland.
Det knorrades friskt i trakterna kring Gnesta och Trosa om centralstyrning och kraven på en kommundelning och självständighet var redan igång. Pendlingen till jobb och skola i de norra och östra kommundelarna vände sig alltmer mot Södertälje och Stockholm, samhörigheten med Nyköping var inte självklar.
Något måste alltså göras, resonerade politikerna, och höjde blicken mot andra kommuner. 1983 firade Västervik 550 år och turismen ökade med 25 procent, Mariestad firade 400 år och "konstaterades positiva följder för kommunen."
I god anda tillsattes våren 1985 en tvärpolitisk jubileumsnämnd, med Gnestabon och kommunalrådet Ivan Bratt (S) som ordförande. Samma år firade Norrköping sitt 600-årsjubileum och det är ingen vågad gissning att just den folkfesten blev en modell för Nyköpings eget jubileum.
Den kommunale tjänstemannen Hans Rundgren anställdes som jubileumsgeneral och blev ansvarig för det speciella jubileumskansliet som skötte hela det operativa arbetet. Planeringen drogs igång på allvar, politikerna var rundhänta med pengar och Nyköpings jubileum marknadsfördes på olika turistmässor och andra tillställningar.
Det gällde också att hitta en slogan och en enkel grafisk profil, en logotyp, för hela jubileumsåret. Förslagen strömmade in, mer eller mindre fantasifulla, och vinnare blev "Nyköping bästa budet".
Med Gästabudstemat i fokus bokades kungaparet in för besök till pingstafton, nationaldagen den 6 juni 1987. När sedan Saab garanterade att Birgit Cullberg skulle leverera jubileumsbaletten var var allt klart för en kunglig galapremiär.
Några dagar innan kungabesöket i början av juni 1987 satt Berit Andreasson på sitt nyöppnade Hamncafé i Nyköpings hamn och väntade på kunder.
Tillsammans med sin man Leif drev Berit Andreasson Kumlins konditori vid Stora Torget, nu var de först av alla att öppna servering i det gamla Hamnkontoret.
Någon rusning av folk var det inte, men Berit Andreasson tog det lugnt.
— Vi vill ju gärna vara med och satsa när det händer något. Kanske det inte ger något överskott i år, men det kan säkert bli något i framtiden, sa hon i en SN-intervju.
En trappa upp i Hamnkontoret huserade hamnkaptenen Kenneth Attefors. Han kunde spana ut över sitt område som efter hundra år av verksamhet börjat snyggas till för besökare och turister. Intill bangolfen hade ägaren
— Det ska vara prydligt i hamnen, sa Kenneth Attefors.
Bortom Täcka Udden såg han Vattensportstadion och den nya gästhamnen, en satsning för 15 miljoner kronor. Fem år senare skulle anläggningen bli komplett när Vattensportens Hus invigdes.
Men 1987 fick båtgästerna ännu nöja sig med toa och dusch i mobila baracker, och serviceutbudet var knapert. Ett stenkast från Andreassons hamnkafé fann hamburgerrestaurangen Målet, som flyttat till hamnen från Brandkärr, i en av de gamla hamnbodarna sålde Curt Svensson från Bettna rökt fisk och grönsaker, det var allt. Den som ville kunde också ta ett parti bangolf eller välja bland Hemslöjdens utbud i ett av magasinen norr om Hamnbron.
Hamnkaptenen såg fram mot sommaren då ett 30-tal personer anmält intresse för att sätta upp försäljningsstånd i hamnen.
Bollen var i rullning, några veckor senare hade Nyköpingsborna börjat hitta till hamnen.
"Nyköping har fått sitt sommarströg. Ett ställe där människor vandrar och möts" skrev SN.
Pingstaftons förmiddag 1987 stannade en svart limousin till framför länsresidenset vid det avspärrade Stora Torget i Nyköping. I det vackra försommarvädret flockades förväntansfulla Nyköpingsbor som på avstånd kunde se hur kung Carl XIV Gustaf och drottning Silvia togs emot av den gänglige landshövdingen Bengt Gustavsson och kommunfullmäktiges kraftfulle ordförande, lantbrukaren Lars Aldén på Väderbrunn.
Kungssången ljöd från Nicolaikyrkans torn, jubileumspresenter lämnades över innan kungaparet tog plats i en landå dragen av två svarta hästar, vinkade åt publiken, och for sedan i kortege genom staden. Vid vallarna på Nyköpingshus förgyllde kungaparet både skolavslutningen, för tusentals barn som otåligt väntade på sommarlovet, och det traditionella firandet av Sveriges nationaldag.
Därefter väntade en fullsatt Sporthall och den kungliga galapremiären på Birgit Cullbergs Gästabuds "Kampen om kungakronan".
Kungaparet intog sina platser och fick se ett våldsamt drama som slutar med att Nyköpingshus intas av folket, och den rödvita upprorsfanan placeras bredvid de döda hertigarnas, Erik och Valdemar, kroppar. Kungakronan, som symboliserade maktens förtryck, trampades sönder.
"Kungaparet - i publiken - applåderade. Och det gjorde vi andra också. Länge, länge", skrev SN:s recensent Anne-Marie Gedda.
Och så rullade jubileumsåret vidare med olika arrangemang för alla smaker, nästan varje dag. Från Blåsorkesterfestival till Barnkarneval, från Gästabudsschack till SM i judo, från VM i motocross till Fårets dag och så vidare.
Pengar kostade det förstås och det väckte en hel del kritik. Kommunen satsade drygt sex miljoner kronor under 1987, enbart de två nyårsfyrverkerierna som inledde och avslutade jubileet kostade 300 000 kronor.