Rune Halvarsson går ut och promenerar även om en del gator i Nyköpings kommun inte är anpassade för synskadade.
– När jag kommer ut från porten så kommer cyklisterna med en jävla fart. Jag bär en väska och ska samtidigt se mig omkring som synskadad, och så kommer en cyklist i hög fart, då är det inte så lätt att se, säger Rune Halvarsson.
Vi som inte är synskadade ser trottoarpratarna utanför butikerna, betongsuggor som står här och där, gropar i vägen och cyklisterna. Men för en synskadad person är det plötsliga hinder.
– Det är jättesvårt att ta sig fram på gågator men lättare med en ledarhund. Men politikerna bryr sig inte om oss – vi blir alltid åsidosatta, säger Per Fransson.
Det är 74 medlemmar i SRF (Synskadades Riksförbund) Sydöstra Sörmland, och medlemmarna påpekar saker som behöver åtgärdas år efter år.
– Det är kommunala Funktionshinderrådet som ska åtgärda de saker som inte fungerar för de synskadade. Vi kan bara säga vad som är fel men det händer ingenting, säger Barbro Johansson, som sitter i SRF:s styrelse.
Varför är inte kommunens gågator och cykelvägar anpassade för de synskadade?
– Vi har en översyn hela tiden över våra gator, lagar hål i gator och jämnar kanter. När det gäller gång- och cykelbanor är det svårt att måla dit en vit linje om vägen är för smal. Och vi vill inte att cyklisterna åker på bilvägen – då cykel och bil är en större trafikrisk än cyklist och gående, säger Tommy Carlsson, verksamhetschef på tekniska divisionen.
Den vita linjen är ett viktigt hjälpmedel för synskadade, eftersom de kan skilja gångvägen från cykelvägen med sin käpp. Det är fler vägar som saknar en vit linje än Folkungavägen, där Rune Halvarsson bor.
– Det kan vara så enkelt som att jag ser en hundskit och kliver åt sidan, men då det saknas en vit markering på vägen så kommer jag i vägen för cyklisten som kommer i hög fart, säger han.
Det är ännu värre på kvällen när det är mörkt. Då många cyklister inte har något lyse får de sig en tillsägelse av Per Fransson.
– Bilisterna visar mer hänsyn då de ser min vita käpp. Men cyklisterna ser också min käpp men har så bråttom och struntar i mig. Jag skriker till, då cyklisterna borde se mig och min ledarhund med reflex. Men de struntar både i mig och hunden, säger Per Fransson.
Han fortsätter:
– Och den värsta kommentaren jag fått höra är att jag inte har något ute att göra när jag ser så dåligt. Man går ut med livet som insats ibland.