Tisdagen 8 februari publicerade partiet Nyans ett inlägg på sin Facebook-sida med en kommentar angående LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och socialtjänsten. Representanter för partiet har varit med på demonstrationer både utanför Sveriges riksdag (7/2) och i Göteborg (13/2). Demonstrationerna anordnades mot LVU och socialtjänsten, som en fortsättning på den kampanj som sprider desinformation om tvångsomhändertagna barn.
Nyköpingspolitikern Ibrahim Ben Alaya meddelade i oktober förra året sin avgång från Socialdemokraterna, och gick istället med i det nystartade partiet Nyans. Alaya behöll sina platser som ersättare i kommunfullmäktige samt ersättare i barn- och ungdomsnämnden. Orsaken till hans partibyte är att han känt sig diskriminerad. Partiet Nyans lockade Alaya med sitt fokus på minoritetsproblem.
I partiets Facebookinlägg finns en lista på åtgärder som de vill se gällande det som de kallar för "LVU-missbruket".
Bland dessa punkter finns förslag om oberoende granskning i varje fall då en familj yrkar på detta, att föra statistik över omhändertagna barns etnicitet och religion, återinförande av tjänstemannaansvaret, en oberoende granskning av samtliga familjehem i Sverige och att barn som omhändertas av socialtjänsten ska få uppfostras i enlighet med dennes ursprungliga kultur och religion.
Är detta åsikter du står bakom?
– Jag står bakom partiets uttalanden. Vi är inte emot lagen eller myndigheter, men vi vill belysa problemen som finns inom detta område, säger Ibrahim Ben Alaya.
Även att föra statistik över barns etnicitet och religion?
– För att vi ska kunna få fram underlag om diskriminering inom socialtjänsten borde vi göra det. Det är det bästa sättet för att se om problem finns, och att kunna ta beslut om lösningar utifrån detta. Vi har problem med diskriminering i Sverige. De två grundläggande orsakerna till detta är att vi har misslyckats med integrationen och att det fortfarande finns mycket fördomar om invandrare.
Hur ser du på de demonstrationerna som ägde rum förra veckan?
– Det här är inget nytt. Det skedde demonstrationer förra året också, men inga politiker lyssnar. Vill vi ta dessa familjers oro på allvar, så vi kan ställa oss frågan: hur hamnade vi här?
Desinformationskampanjen om socialtjänsten och LVU har kopplats samman med dessa demonstrationer. Hur ser du på det?
– Jag och partiet tar avstånd från extremism och islamism. Såklart är det inte så att svenska myndigheter kidnappar barn. Men i demonstrationerna var det vanliga familjer som känt sig orättvist behandlade. Det måste vi lyssna på.
Alaya är tydlig med att det inte endast handlar om familjer med annan etnisk bakgrund än svensk, utan alla. Samtidigt ser han att segregationen ökar, i flera nivåer av samhället, och att fokus måste ligga på detta. Just vad gäller socialtjänsten ser han ett problem i att kunskap saknas - från båda håll.
Vad tycker du att politiker och socialtjänsten ska göra åt detta?
– Vi måste nå ut med information om vad socialtjänsten gör, samt vilka rättigheter man har som individ. Samtidigt som myndigheter och tjänstemän måste få mer kunskap i hur fördomar kan ha inverkan i beslut. Vi måste visa att vi lyssnar, och tillsätta utredningar så att vi kan råda bot på problemen. Myndigheter måste även upprätta en dialog, både med privatpersoner och föreningar. Minoriteter och majoriteter ska jobba sida vid sida med detta.
Alaya menar att det största problemet skulle vara om politiker inte lyssnar på demonstranternas röster. Han tror att det då finns en risk att detta skulle leda till mer oro och segregation.
I kampanjen påstås det att svensk socialtjänst tvångsomhändertar muslimska barn utan giltiga skäl. Inga bevis för det har förts fram, däremot stämmer det att fler barn med utländsk bakgrund omhändertas, säger Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet, till TT.
Hon betonar att de allra flesta fall leder till att det inte blir några insatser alls när vårdnadshavarna avböjt hjälpen. Men i vissa lägen om problematiken är allvarlig eller återkommande, behöver man gå in och skydda barnet. En förklaring till varför flera familjer med utländska rötter tackar nej till frivilliga insatser är att det finns ett motstånd och en rädsla för socialtjänsten och myndigheter, bedömer Persdotter.