– Alla känner sorg och besvikelse. Det här är en viktig dag för oss, berättar Omer Mustafic.
Det var systematiskt och metodiskt. På några få dagar i juli 1995 mördade bosnienserbiska soldater 8000 pojkar och män i staden Srebrenica. Familjer skildes åt. Män och pojkar fördes ut på öppna fält, radades upp … Sköts ned. Kvar blev kvinnorna. Mammorna, systrarna och döttrarna.
Vi är hembjudna till Omer Mustafic i Vagnhärad, han flydde från kriget i Bosnien 18 april 1992. Han berättar hur oron ökade hastigt i landet, hur korruptionen blev tydligare och tydligare för var dag som gick. Till slut bestämde sig hans familj för att fly. Rakt genom Serbien och över till Makedonien, kvar i Bosnien var släkt och vänner. Deras flyktvägar var få och tiden knapp.
Omer berättar kortfattat, om hur han tog det första djupa andetaget efter flykten.Efter det tystnar han, en kort paus som känns som en evighet …
Mitt emot honom sitter Bemir Brkic, en vän till familjen. Bemir är 22-år gammal och har den Bosniska historian i ryggen.
– Jag är född i Sverige men hela min släkt flydde. Min storasyster drunknade när granaterna föll över havet. Jag var i Srebrenica 2012. Stämningen var hemsk, säger Bemir.
Omer talade med sin bror några dagar innan Srebrenica föll.
– Han skulle försöka ta sig till Tuzla där hans familj var. Han hann inte. Jag har inte pratat med honom sedan dess.
Sedan 1997 har människor arbetat ständigt med att begrava de trasiga kropparna. Hittills har 6550 människor identifierats och begravts, en av dem är Omers bror.
– Som små hade vi planer för livet, men allt sådant tog de ifrån oss. Det är ett hemskt minne för alla. Min bror hittades i en massgrav och vi fick begrava honom själva senare. Men det finns fortfarande kvinnor som inte har kunnat begrava sina söner.
Minnesdagen den 11 juli är viktig för hela landet och för Europa. I år kommer flera tusen personer vandra den långa sträckan mellan Srebrenica och Tuzla. Över hundra km i trettio graders värme. Exakt som de bosniska muslimerna gjorde 1995.
Omer lägger händerna på bröstet, söker de rätta orden …
– Det är inte bara det att de mördade människor. De ödelade en hel stad. Plundrade våra hus och eldade upp allt. Jag kan inte vara kvar där för länge, det väcker så mycket minnen.
Finns det någonting kvar?
– Det enda som finns kvar är det jag grävde ned i jorden innan vi flydde. Jag åkte tillbaka efter krigets slut och kunde då gräva upp mitt guld och mina pengar.
Hur ser du på framtiden?
– Vi får inte förneka det som har hänt. Jag ser möjligheterna, vi måste ge våra yngre generationer ett bra liv. Srebrenica var en bra plats och det kan bli det igen. Vi kan förlåta men inte glömma, avslutar Omar.