"Alltifrån att jag vaknade har jag bara känt tack gode Gud att jag lever fortfarande", säger Sven-Gunnar Roos.
Sven-Gunnar Roos, föreståndare för Filadelfiakyrkan i Nyköping och Oxelösund, är i tidningens serie om coronapandemins överlevare en berättelse om livskraft. Själv ser han tillfrisknandet som ett bönesvar.
– Det var någon som sa att jag är den som legat längst i respirator i Nyköping, säger Sven-Gunnar Roos, 69 år, som sitter i sitt uterum i villan i Nyköping.
Det var i slutet av februari som han testade positivt för corona. I någon vecka isolerade han sig hemma. Han kände sig först inte så sjuk.
– Jag har nästan aldrig varit sjuk. Influensa och så har jag haft men inte några allvarliga sjukdomar vad jag vet. Och så blev det såhär, säger han.
Han höll sig i gillestugan, läste och fick mat ställd på trappan av sin fru Paula – men blev sämre och sämre.
– Det sägs att jag ringde efter ambulansen själv, säger han, men han har inget minne av det. Han förlorade medvetandet där och då.
Efter en halv dag på sjukhuset blev han inlagd på intensivvårdsavdelningen, nedsövd och lagd i respirator.
– Jag har läst i mina journaler, och mina söner har berättat det också, att de försökte väcka mig tre gånger om jag har förstått det rätt. Men det gick inte.
– Så kom det till en punkt då tre läkare var samlade och mötte min hustru och sönerna. De ville bara berätta att det är stora risker med att fortsätta behandla mig. De var vid vägens ände där. Då hade jag legat i respirator i nästan åtta veckor.
– Det var ett ganska tufft besked men jag är väldigt glad för sjukvården som finns. De gjorde enorma insatser, säger Sven-Gunnar Roos.
Hans fru, som också blev sjuk och inlagd i salen bredvid, och sönerna Mattias och Michael var inte redo att avsluta behandlingen.
– Då sa min ena son att ”vi är medvetna om att vi både lever, och en dag dör vi också men vi är inte beredda att säga ja just nu på det här”, att man ska stänga av eller någonting så här.
"Det är förfärliga bilder, man tror att det är en död människa som ligger där", säger Sven-Gunnar Roos om bilderna på sig själv i dagboken. Han kunde först inte känna igen sig själv.
Sven-Gunnar Roos är ännu sjukskriven.
– Jag är enormt tacksam. Jag har jobbat i många kyrkor i Sverige och internationellt och det här spred sig så det är otroligt mycket folk som har bett till Gud för mig. Det är oerhört starkt, parallellt med sjukvården, säger han.
Utan att förringa tacksamheten mot vården på sjukhuset tolkar Sven-Gunnar i ljuset av sin tro själv tillfrisknandet som ett bönesvar. Han berättar hur de bad dagligen för honom i den egna församlingen, och att de bad för honom även i kyrkor utomlands – som i Jerusalem, Bangkok, Kambodja och Brasilien. En natt fick Sven-Gunnars son ett sms från en vän till familjen som bor i Brasilien. Där hade församlingen bett för Sven-Gunnar, och då hade en man sagt sig tro att Sven-Gunnar skulle vakna samma natt. Och det gjorde han. När hans son ringde sjukhuset på morgonen berättade de att han vaknat och frågat om hamburgare och cola. Det var natten mellan dag 54 och 55.
– Jag har inget minne av att jag vaknade där, men det gjorde jag. Dagen efter hade de satt mig upp och jag drack en halv kopp kaffe.
"Jag är väldigt glad för alla, det som de gjorde för mig. Det är väldigt viktigt att säga, att stryka under den biten. Sjukvården är fantastisk", säger Sven-Gunnar Roos.
Efter det blev Sven-Gunnar Roos förflyttad till ett specialsjukhus i Stockholm som arbetar med andning och sväljreflexer. Där var han kvar i en månad.
– Det sas att mina lungor såg ut som två papperspåsar och de ska ju vara som ballonger egentligen.
Förutom att träna upp andningen och att svälja, behövde han träna upp sina muskler igen. När han vaknade kunde han inte stå på benen. Idag tränar han dagligen och går promenader.
– Det som är kvar nu är att lungorna ska följas upp men jag tycker att jag andas bra när jag är ute och promenerar. Benen börjar få muskler. Men på det ena benet har jag en droppfot, foten faller ner så det är lite svårt att gå – men här sitter jag idag.
– Det är fantastiskt. Jag hade kunnat somna in. Jag brukar säga att jag hade ena handen på handtaget till evigheten men det var inte öppet för mig. Då tänker jag, eftersom jag har min tro, att då har väl Gud någon tanke för fortsättningen också, säger Sven-Gunnar Roos.
Efter nästan 8 veckor i respirator och tre uppvakningsförsök är Sven-Gunnar Roos nu hemma och räknar med att bli helt återställd.
Han lider idag inte av några mardrömmar eller återkommande minnen från tiden. Det är istället helt blankt.
– Det känns lite konstigt att det försvann två månader av mitt liv men det har inte varit någon stor sak för mig, säger han som räknar med att bli helt återställd.
Nu ser han fram emot att kunna gå till kyrkan igen, till iva för att tacka alla som vårdat honom och att bli farfar till sitt sjätte barnbarn.