I jakt på Pokémon ger sig spelarna ut i verkligheten för att fånga figurer som dyker upp på mobiltelefonens skärm. Flera nyköpingsbor samlades tidigare i veckan för att samla Pokémons.
– Pokémon är något jag förknippar med barndomen. Då hade jag pokémonkort och nu kände jag att det här spelet var ett måste. Det är också ett måste för mig att komma ut i världen och det får jag, säger Rufus Mosos.
För att fånga en figur måste man ta sig till den plats som kartan på mobilen visar.
– Man kommer till nya platser och möter andra personer som också spelar. Men man behöver ändå ha koll på allt runt omkring och det är självklart ett ansvar att hålla koll på trafiken så att det inte händer någon olycka, säger Stefan Kempe.
– Magneton! utbrister Elin och alla försöker fibrilt fånga samma Pokémonfigur.
Elin Wiberg är en av alla som spelar Pokémon Go. Hon tycker att spelet tvingar spelaren att gå ut och upptäcka nya platser istället för att sitta inne.
Rufus förklarar också att man både kan cykla, gå eller åka skateboard för att fånga figurerna på stan. Att gå en mil för att fånga en pokémon är lockande för honom. Så långt hade han inte tänkt gå om det inte var för spelet.
– Jag är fast och spelar ungefär åtta timmar om dagen. Det är kul och jag träffar många nya vänner, säger han.
Ungefär tio personer har samlats i parken för att fånga figurerna. Fler och fler ansluter med mobilen i handen. Där det rörs fler folk finns nämligen större chans att hitta en Pokémon.
Stefan håller också med om att spelet har gjort en banbrytande vändning. …
– Många har tidigare klagat på att man bara sitter hemma, men nu går alla ut. Man kommer nära verkligheten på ett bra sätt, säger han.
Är det en ihållande trend?
– Det är svårt att säga nu, men det tror jag att det är. På sommaren är det fler som är ute, men på vintern kan man ju ha overall, säger Stina Nilsson.
– Det sämsta är att batteriet tar slut så snabbt i mobilen. Man blir lätt beroende, säger Michaela Kempe.
– Sen är det negativt att man kan vara inne i spelet för mycket. Man kanske inte ser en cyklist eller någon man möter, det är den verkliga verkligheten som försvinner lite, säger Johan Kempe.