Minns ni vad ni gjorde för fjorton år sedan? Eller hur ni såg ut? Tveksamt. Ibland vill vi ju inte ens tänka på hur fort åren går.
Men med trion som sjöng och spelade i torsdags på Ekensholm är det lätt. Det är bara att plocka fram skivan från våren 2001 och lyssna och se på fotots tre glada ansikten.
Glada och avspända var de också nu: Mats Bergström, Jeanette Köhn och Teddy Walter. Dock med fler gråa hår, mer erfarna av familj och barn och många konserter, förstås.
Modiga var de också, måste man säga, som vågat ta fram materialet från 2001 nästan rakt av som repris. Här hade jag hoppats på lite förnyelse och fler kontraster i allt det ganska lättviktiga.
Å andra sidan var det varmt, även i den stora entréhallen på Ekensholm, som var fylld till sista plats liksom galleriet en trappa upp. Och därför inte ett självklart läge för lyssningssvårigheter.
Och dessa tre artister hade heller inte slarvat utan var väl förberedda så det blev en samspelt konsert, avspänd samtidigt raffinerad på många sätt.
Inledningen var med Purcells berömda Music for a While, och då gjorde Jeanette Köhn entré sjungande i trappan från övervåningen. Allra sist gjorde hon tvärtom när allt slutade med Mendelssohns och Richard Rodgers hyllningar till sångens makt.
Bra var det med just dessa skarvlösa övergångar, ibland mycket djärva över tid och genre. Men dessa tre artister är experter på crossover och att anpassa röst och spel. Som exempel blev längtan till havet med Gösta Nystroem och Griegs kärlekssång helt rätt, likaså jazzidiomet hos Jerome Kern och Bill Evans. En polska lät typiskt som Georg Riedel. Med Bolcom kom humorn i sången Amor. Och med Anders Hillborg blev matematisk seriemusik svängig och Eva Dahlgren-sången allvarsamt enkel.