I maj förra året förlorade Anna sin älskade Janne, efter två decennier tillsammans. Han hade varit sjuk en längre tid, men när han väl fick vård var det redan för sent. Sorgen efter honom är oändlig. Men det är de ljusa minnena som lever kvar.
– Jag har gått igenom alla steg. Jag har gråtit, varit arg, haft ångest och försökt att ta in att jag är ensam, att det är så här det kommer vara nu. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Och pratat, säger Anna Martinsson.
– Jag har ett behov av att prata om det här och har mött mycket stöd. Det är skönt att inte vara ensam.
Första tiden efter att han gått bort var det tomt, tyst och mörkt när hon kom hem till lägenheten. Nu, ett och ett halvt år senare, försöker hon hitta tillbaka till vardagen som den var innan allt började.
– Vi hade kunnat få så många fler år ihop, men vi fick i alla fall 21 år tillsammans.
De träffades i början av nittiotalet när båda var i tjugoårsåldern. En kärlekshistoria tog fart.
– Han var väldigt snäll och omtänksam och ställde alltid upp.
Det var långt innan cancern, men han var redan sjuk. Flera år tidigare hade han skadat sig illa i en arbetsplatsolycka, och Janne, som tidigare hade opererats för sin kraftiga skolios blev ännu sämre.
– Han hade värk dygnet runt. Det fanns inte en dag han inte hade ont. Men läkarna tog honom aldrig på allvar, så han tappade förtroendet för vården.
Efter några år flyttade de in i det gamla församlingshemmet i Vrena. Hon fick jobb som undersköterska på Nyköpings lasarett och Janne kunde hobbymeka i garaget. Men det var där Anna började märka att det var någonting som inte stämde.
– Han hade svårt att komma ihåg saker. Jag kände att det var någonting, men han ville inte ta det till sig.
Några år senare blev han morfar.
– Han gullade och busade med sitt barnbarn. Det var verkligen roligt att se honom så lycklig.
Men han blev snabbt sämre. Huvudvärken var obeskrivlig och han orkade knappt ta sig upp ur sängen.
– Han fick ingen vård för det var ingen som lyssnade på honom förrän han tog sina allra sista krafter för att få träffa en ny läkare.
När läkaren fick se hur illa ställt det var gick det fort, och han togs till akuten med ambulans. Det var där de upptäckte att han hade tumörer i hjärnan. Tio tumörer. Den största hade hunnit växa sig riktigt stor.
– Hela min värld bara rasade ihop, säger Anna och försöker hålla igen gråten.
– Man tar det inte till sig, ända till sista andetaget hoppas man. Jag tror att han visste hela tiden, men ville inte göra mig ledsen.
Så, en vårdag förra året orkade hans kropp inte mer. Hela familjen var där hos honom hela den dagen. De spelade hans favoritmusik, pratade och fanns nära. Han låg helt stilla, men de visste att han kände deras närvaro.
– För mig känns det jätteskönt att han vet om att han inte var ensam.
– Livet är så skört. Jag önskar att fler förstår att det inte är farligt att prata om sorg, det händer ju alla.