Bemanningsföretaget Orange har kritiserats hårt i Sverige för att anställa östeuropeiska sjuksköterskor som inte omfattas av svenskt kollektivavtal. Ändå är det dessa sköterskor som får många ansträngda verksamheter att över huvud taget gå runt.
Akutvårdsavdelningen på Nyköpings lasarett hade inte kunnat hålla öppet om det inte vore för "Orangesystrarna" som bemannar avdelningen. Och för de tolv sköterskorna från Lettland, Litauen, Ungern och Slovakien är jobbet i Sverige en både spännande och i deras ögon välbetald utmaning.
Vi träffar tre av sjuksköterskorna i personalrummets mjuka soffor med milsvid utsikt från sjunde våningen i en av lasarettets byggnader.
– Vi är verkligt nöjda med arbetstid, arbetsplats och löner, säger Anastacia Zaiceva, som jobbade på ett av Rigas huvudsjukhus när hon hörde talas om Orange.
Den 26-åriga anestesisjuksköterskan tyckte att det lät som en spännande utmaning att arbeta utomlands några år. Likt svenska sjuksköterskor som tar jobb i Norge lockades hon av bättre betalt och förmånligare arbetsavtal.
Efter en snabbkurs i svenska fick hon jobb på universitetssjukhuset i Malmö, där hon arbetade i ett år innan hon rekryterades till Nyköping.
I ett land som ligger geografiskt nära hemlandet var det mötet med det svenska språket som blev den största utmaningen, särskilt dialekterna.
– Det var inte lätt i början. Det var svårt med språket, säger kollegan Orana Kvykliene, 45, som i våras fick sin första anställning med Orange i en skånsk kommun.
Hon kommer från en liten by i Litauen och tyckte också att jobberbjudandet i Sverige lät bra, med kortare arbetstid och bättre betalt. Med vuxna barn och en make som arbetar långa dagar passade Orange arbetsschema, med fyra veckors arbete åt gången och två veckors ledigt däremellan. Hemresor och annat praktiskt sköts av arbetsgivaren, som även har ordnat boende i lasarettets personalbostäder. Med Skype kan hon enkelt hålla kontakten med dem där hemma under arbetsveckorna.
– Det blir högre kvalitet på livet när vi tjänar mer, säger Orana Kvykliene.
Både hon och kollegorna tycker att de har ett bra samarbete inom teamen och upplever ett stort stöd från undersköterskorna på avdelningen.
Även om språknivån är den brist som anses bidra till högre arbetsbelastning för de svenska kollegorna uppger cheferna att det fungerar utan några allvarligare avvikelser. En annan fördel är att det alltid är samma Orangesjuksköterskor som kommer till avdelningen, så att rutiner kan sätta sig.
– Vi får vara tydliga och dubbelkolla att vi har förstått varandra. Det är klart det kan bli fel ibland, men även om vi hade skaffat tolv andra hyrsyrror så tar det tid att arbeta sig in i nya rutiner, säger undersköterskan Catarina Hansson.
– Jag vet att inte alla har samma inställning, men så är det ju på alla arbetsplatser. Jag tycker att det är jättetrevligt att arbeta med dem, jag älskar mötet med människor.
För sjuksköterskan Iveta Munce, 44, som tidigare jobbat 24-timmarspass på ett lettländskt sjukhus är arbetet i Sverige en betydelsefull förändring i livet.
– Nu har jag nästan tre gånger så hög lön, trots att jag jobbar mindre.
Exakt hur mycket de tjänar och hur andra detaljer i anställningsavtalet ser ut pratar de inte om, men sjuksköterskorna som SN talat med är överens: Det handlar inte bara om pengarna. Den karriärmässiga utvecklingen och chansen att uppleva någonting nytt spelar lika stor roll.
– Det är jättespännande att bo i Sverige. Vi stannar så länge vi kan. Vi trivs jättebra här, säger Iveta Munce.